06.06.2010
Väckarklockan spelar sin sedvanliga melodi redan kl 01.00 denna morgon. Med siktet inställt på storgädda och storgös fyllde jag och min kompis John Kärki skåpbilen full med de redan uppumpade flytringarna och allt annat obligatoriskt som behövs för en lyckad flugfisketur. Vi lyckas komma iväg ganska exakt en timme efter väckarklockans första klang.
Precis som alla andra mornar på väg till fisket påpekar John att idag är dagen med stort D. Johns personliga gäddbarometer har tydligen nått sitt klimax, den hittills minst sagt tröga våren måste nå sin vändpunkt snart. Idag skulle visa sig vara den dagen. Det visste vi inte när vi satte de diskreta målen, även om 10+ alltid finns som ett bestående mål kom vi båda överens att båda skulle ta nytt flug-pb idag på gädda, även en gös fanns med i beräkningarna men utan någon viktangivelse. För Johns del gällde det att komma över 5,7 kg och för min del handlade det om att slå det något blygsamma 2,5 kg som jag startade dagen med.
Efter vi parkerat bilen vid den första maren tog det inte lång tid innan vi började fiska. Det var fullproppat med brax i det milt ljumna humusfärgade vattnet. Att konkurrera mot braxen med sävliga och tystgående flugor visste vi båda skulle bli svårt, men med så mycket brax var vi övertygade om att storgäddan finns någonstans. Troligast strykandes i det metertjocka växtbältet som erövrat botten och lite till. Den vidvuxna växtligheten gjorde den inte bara svårfiskat trots de grundgående flugorna utan även väldigt trögpaddlat. Man kan med lätthet säga att jag och John krigade till oss en varsin gädda, John lyckades även felkroka en brax som tillsammans med något extra kilo i ren växtlighet bjöd upp till en kamp med många långa rusningar sidledes. John hade ett par hugg som han i sedvanlig tradition påpekar ska räknas som målskillnad om vi skulle fått upp lika många fiskar vid morgonens slut, och då självklart till Johns fördel även fast det i min värld aldrig är en bedrift att missa ett mothugg eller tappa en redan krokad fisk. I vilket fall lyckades John hitta fisken och locka den till hugg och det ska han ha en eloge för. För min del gick det trögare men som tidigare nämnt lämnade jag och John fiskeplatsen med lika många fiskar upp och vi kunde summera det första stoppet som en okej uppvärmning.
Bilen styrde vidare mot nya klarare vatten, en plats John har haft roligt fiske på tidigare. Med platsens litet strömmande vatten kände vi båda att det här var en strategisk välvald plats för vilken storgädda som helst. De många fiskmåsarna och de uppskärrade löjorna talade sitt tydliga språk, här hade vi en stor chans att både efterlikna de naturliga betesfiskarna samt att sticka ut tillräckligt från mängden för att locka ett par krutpaket till angrepp.
I vattnet delade jag och John på oss och jag kunde på avstånd se John tappa ett par samt plocka ett par snabba samtidigt som jag paddlade mig mot en ö som såg intressant ut. Grundligt fiskade jag av den fösta vasskanten med ett inte så digert resultat. Lite drivvass var det enda som jag lyckades kroka. Jag fortsatte nöta längst samma vasskant samtidigt som jag paddlade mig närmare en glesvass intet anande över vad som lurade i det numera lätt soluppvärmda grundvattnet. Den glesa vassen stod vackert skyddat från vinden, blänken från de flyende löjorna var det enda som gjorde någon form av rörelse på den annars spegelblanka ytan. Metodiskt börjar jag fiska av den ena av de två större gliporna som sticker ut från den oregelbundet uppvuxna vassen. Efter ett par snabba korta drag i min flytlina suger det tag rejält i grejerna. Med ett litet kvick mothugg krokar jag gäddan klockrent med enkelkroken på den silvergröna flashflugan som jag gett förtroende dagen i ära. Fisken bjuder upp till en magnifik dans och går med tunga stötar längst den fläckvis tångbevuxna bottnen. Jag får syn på gäddan först efter ett par minuters stenhård press, vid fösta konturen uppskattar jag vikten till ca 5,5 kg. Något som visade sig vara fel, när hon kommer upp jämte flytringen får jag göra en ny uppskattning som landar på runt 4 kg. Jag konstaterar att mitt nya flug-pb är ett faktum och känner mig givetvis nöjd med fisken även fast besvikelsen att den inte vägde mer än vad den gjorde infann sig. Med tanke på att jag vanligtvis uppskattar fiskar som mindre än vad de egentligen är så är det inte ett vanligt scenario att behöva gå ner i vikt.
Jag konstaterar även att jag är ensam över att ha sett fisken då John är en bra bit bort på andra sidan ön, delad glädje är dubbel glädje och jag hade gärna velat att John hade fått se mitt nya flug-pb. Jag bestämmer mig för att fiska färdigt vassen innan jag paddlar vidare mot John för att lämna rapport. Självklart får den grönsilvriga flugan fortsatt förtroende efter en snabb koll att kroken är som den ska vilket den även var. Nu lägger jag ett kast i den andra av de två vassgluggarna, efter ett par snabba drag känner jag en stöt. Mothugget sitter åter igen som det ska vilket resulterar i en perfekt krokning. Fisken gör en kort rusning i riktning mot vassen och jag sätter maximal press för att hålla den borta från vassen. Jag tror att jag har kontroll på fisken när jag helt plötsligt ser en stor stjärtfena långt in i vassen, nästan uppe på land. Spontant får jag för mig att det är en annan fisk tills stunden då jag kollar ner på rullen och till min stora förvåning ser att den skrikit neongula backningen är nära. Då faller polletten ner och jag inser att den stora fisken långt inne i vassen är den jag har på. Den redan stenhårda pressen räcker inte för att rubba gäddan, med känslan av att utrustningen redan är pressad mot dess bristningsgräns finns det inte så mycket mer jag kan göra. Jag pressar mig närmare fisken som fortfarande står på samma plats och spänner med de vackert solupplysta fenorna väl synligt över vattenytan. Jag får in ett par meter lina genom att jag själv kommer närmare och det vettigaste jag kommer på är förhoppningen att fisken ska bli skrämd när jag närmar mig den och att den så ska rusa ut från vassen. Eftersom gäddan står med huvudet pekandes i riktning ut från vassen känner jag att min taktik kan fungera, om jag bara kan komma in innanför gäddan så att hon skräms ut från vassen har jag ett bra tillfälle att få ut damen ur vassen. Innan jag hinner komma så långt in i vassen gör hon en monstruös rusning ut ur vassen. Hon går istället ut mot djupet där hon åter igen parkerar. Detta ger mig den värdefulla tiden att själv ta mig ut ur vassen. Nu börjar jag känna mig ganska självsäker över att den här fisken kommer få syna insidan av vågsäcken. Kampen fortsätter ett par minuter blandat med hårda rusningar och total stumhet på bottnen.
Som en ängel från ovan ser jag John komma paddlandes långt borta i horisonten, vad som borde tagit en evighet för John gick på ett ögonblink och John är åter igen verkligen värd en eloge för sin rekordsnabba paddling. Med landningsexperten i närheten kom samma lugn som infann sig när gäddan simmade ut ur vassen. Jag berättar för John att det här är en 7:a till 8:a, som jag uppskattat fel från början när jag trodde det var en 8:a till 9:a. Jag visste att flug-pb:t var spräckt med råge men att fisken skulle överstiga mitt riktiga personbästa på 9,2kg vågade jag inte riktigt tro på. John hävdade på en gång att det här är en fisk på över 10kg, något som jag inte trodde på förens John landade fisken med ett stabilt gälgrepp. Då förstod jag att den här fisken är över 10kg! Extatisk lirkar vi ner fisken i vågsäcken och paddlar in mot land. Väl på land väger vi fisken som tynger ner vågen till 12 kg, och med avdrag för vågsäcken hamnar den officiella vikten på magiska 11,1kg. Fisken mäts till 114cm innan en fotosession och en varsam release inleds. John sköter kameran med bravur och bilderna blir kanonbra.
Efter 11:an fiskar vi någon timme till innan tröttheten börjar ta ut sin rätt. Vi båda sammanfattar dagen som extremt bra, för min del slutar det med tre fiskar, 0,8kg, 4kg och 11,1kg och en tappad. John fick upp 4 fiskar och tappade 6 st under dagen, han fick flest fiskar och hade även sin s.k. "målskillnad" på sin sida!
Johan Nilsson
Väckarklockan spelar sin sedvanliga melodi redan kl 01.00 denna morgon. Med siktet inställt på storgädda och storgös fyllde jag och min kompis John Kärki skåpbilen full med de redan uppumpade flytringarna och allt annat obligatoriskt som behövs för en lyckad flugfisketur. Vi lyckas komma iväg ganska exakt en timme efter väckarklockans första klang.
Precis som alla andra mornar på väg till fisket påpekar John att idag är dagen med stort D. Johns personliga gäddbarometer har tydligen nått sitt klimax, den hittills minst sagt tröga våren måste nå sin vändpunkt snart. Idag skulle visa sig vara den dagen. Det visste vi inte när vi satte de diskreta målen, även om 10+ alltid finns som ett bestående mål kom vi båda överens att båda skulle ta nytt flug-pb idag på gädda, även en gös fanns med i beräkningarna men utan någon viktangivelse. För Johns del gällde det att komma över 5,7 kg och för min del handlade det om att slå det något blygsamma 2,5 kg som jag startade dagen med.
Efter vi parkerat bilen vid den första maren tog det inte lång tid innan vi började fiska. Det var fullproppat med brax i det milt ljumna humusfärgade vattnet. Att konkurrera mot braxen med sävliga och tystgående flugor visste vi båda skulle bli svårt, men med så mycket brax var vi övertygade om att storgäddan finns någonstans. Troligast strykandes i det metertjocka växtbältet som erövrat botten och lite till. Den vidvuxna växtligheten gjorde den inte bara svårfiskat trots de grundgående flugorna utan även väldigt trögpaddlat. Man kan med lätthet säga att jag och John krigade till oss en varsin gädda, John lyckades även felkroka en brax som tillsammans med något extra kilo i ren växtlighet bjöd upp till en kamp med många långa rusningar sidledes. John hade ett par hugg som han i sedvanlig tradition påpekar ska räknas som målskillnad om vi skulle fått upp lika många fiskar vid morgonens slut, och då självklart till Johns fördel även fast det i min värld aldrig är en bedrift att missa ett mothugg eller tappa en redan krokad fisk. I vilket fall lyckades John hitta fisken och locka den till hugg och det ska han ha en eloge för. För min del gick det trögare men som tidigare nämnt lämnade jag och John fiskeplatsen med lika många fiskar upp och vi kunde summera det första stoppet som en okej uppvärmning.
Bilen styrde vidare mot nya klarare vatten, en plats John har haft roligt fiske på tidigare. Med platsens litet strömmande vatten kände vi båda att det här var en strategisk välvald plats för vilken storgädda som helst. De många fiskmåsarna och de uppskärrade löjorna talade sitt tydliga språk, här hade vi en stor chans att både efterlikna de naturliga betesfiskarna samt att sticka ut tillräckligt från mängden för att locka ett par krutpaket till angrepp.
I vattnet delade jag och John på oss och jag kunde på avstånd se John tappa ett par samt plocka ett par snabba samtidigt som jag paddlade mig mot en ö som såg intressant ut. Grundligt fiskade jag av den fösta vasskanten med ett inte så digert resultat. Lite drivvass var det enda som jag lyckades kroka. Jag fortsatte nöta längst samma vasskant samtidigt som jag paddlade mig närmare en glesvass intet anande över vad som lurade i det numera lätt soluppvärmda grundvattnet. Den glesa vassen stod vackert skyddat från vinden, blänken från de flyende löjorna var det enda som gjorde någon form av rörelse på den annars spegelblanka ytan. Metodiskt börjar jag fiska av den ena av de två större gliporna som sticker ut från den oregelbundet uppvuxna vassen. Efter ett par snabba korta drag i min flytlina suger det tag rejält i grejerna. Med ett litet kvick mothugg krokar jag gäddan klockrent med enkelkroken på den silvergröna flashflugan som jag gett förtroende dagen i ära. Fisken bjuder upp till en magnifik dans och går med tunga stötar längst den fläckvis tångbevuxna bottnen. Jag får syn på gäddan först efter ett par minuters stenhård press, vid fösta konturen uppskattar jag vikten till ca 5,5 kg. Något som visade sig vara fel, när hon kommer upp jämte flytringen får jag göra en ny uppskattning som landar på runt 4 kg. Jag konstaterar att mitt nya flug-pb är ett faktum och känner mig givetvis nöjd med fisken även fast besvikelsen att den inte vägde mer än vad den gjorde infann sig. Med tanke på att jag vanligtvis uppskattar fiskar som mindre än vad de egentligen är så är det inte ett vanligt scenario att behöva gå ner i vikt.
Jag konstaterar även att jag är ensam över att ha sett fisken då John är en bra bit bort på andra sidan ön, delad glädje är dubbel glädje och jag hade gärna velat att John hade fått se mitt nya flug-pb. Jag bestämmer mig för att fiska färdigt vassen innan jag paddlar vidare mot John för att lämna rapport. Självklart får den grönsilvriga flugan fortsatt förtroende efter en snabb koll att kroken är som den ska vilket den även var. Nu lägger jag ett kast i den andra av de två vassgluggarna, efter ett par snabba drag känner jag en stöt. Mothugget sitter åter igen som det ska vilket resulterar i en perfekt krokning. Fisken gör en kort rusning i riktning mot vassen och jag sätter maximal press för att hålla den borta från vassen. Jag tror att jag har kontroll på fisken när jag helt plötsligt ser en stor stjärtfena långt in i vassen, nästan uppe på land. Spontant får jag för mig att det är en annan fisk tills stunden då jag kollar ner på rullen och till min stora förvåning ser att den skrikit neongula backningen är nära. Då faller polletten ner och jag inser att den stora fisken långt inne i vassen är den jag har på. Den redan stenhårda pressen räcker inte för att rubba gäddan, med känslan av att utrustningen redan är pressad mot dess bristningsgräns finns det inte så mycket mer jag kan göra. Jag pressar mig närmare fisken som fortfarande står på samma plats och spänner med de vackert solupplysta fenorna väl synligt över vattenytan. Jag får in ett par meter lina genom att jag själv kommer närmare och det vettigaste jag kommer på är förhoppningen att fisken ska bli skrämd när jag närmar mig den och att den så ska rusa ut från vassen. Eftersom gäddan står med huvudet pekandes i riktning ut från vassen känner jag att min taktik kan fungera, om jag bara kan komma in innanför gäddan så att hon skräms ut från vassen har jag ett bra tillfälle att få ut damen ur vassen. Innan jag hinner komma så långt in i vassen gör hon en monstruös rusning ut ur vassen. Hon går istället ut mot djupet där hon åter igen parkerar. Detta ger mig den värdefulla tiden att själv ta mig ut ur vassen. Nu börjar jag känna mig ganska självsäker över att den här fisken kommer få syna insidan av vågsäcken. Kampen fortsätter ett par minuter blandat med hårda rusningar och total stumhet på bottnen.
Som en ängel från ovan ser jag John komma paddlandes långt borta i horisonten, vad som borde tagit en evighet för John gick på ett ögonblink och John är åter igen verkligen värd en eloge för sin rekordsnabba paddling. Med landningsexperten i närheten kom samma lugn som infann sig när gäddan simmade ut ur vassen. Jag berättar för John att det här är en 7:a till 8:a, som jag uppskattat fel från början när jag trodde det var en 8:a till 9:a. Jag visste att flug-pb:t var spräckt med råge men att fisken skulle överstiga mitt riktiga personbästa på 9,2kg vågade jag inte riktigt tro på. John hävdade på en gång att det här är en fisk på över 10kg, något som jag inte trodde på förens John landade fisken med ett stabilt gälgrepp. Då förstod jag att den här fisken är över 10kg! Extatisk lirkar vi ner fisken i vågsäcken och paddlar in mot land. Väl på land väger vi fisken som tynger ner vågen till 12 kg, och med avdrag för vågsäcken hamnar den officiella vikten på magiska 11,1kg. Fisken mäts till 114cm innan en fotosession och en varsam release inleds. John sköter kameran med bravur och bilderna blir kanonbra.
Efter 11:an fiskar vi någon timme till innan tröttheten börjar ta ut sin rätt. Vi båda sammanfattar dagen som extremt bra, för min del slutar det med tre fiskar, 0,8kg, 4kg och 11,1kg och en tappad. John fick upp 4 fiskar och tappade 6 st under dagen, han fick flest fiskar och hade även sin s.k. "målskillnad" på sin sida!
Johan Nilsson
Bifogade filer
Kommentera