Kvällens pass gav ett helt spektrum av känslor. Allt från sorg, förbannelse till lycka.
Jag började att testa ett gäng olika tackel jag läst om, det såg faktiskt riktigt bra ut
på beskrivningarna jag läst innan och ideérna med dem var vettiga.
Men det var inte riktigt lite roligt i verkligheten, jag tror jag löste ut mer trassel än vad
jag hade betena i vattnet i alla fall.
När jag väl bestämt mig för att köra två spön med ett tradionellt flötmetetackel så passade jag på att bomma ett par borrar som utan tvekan åtminstonde tangerade mitt ynka PB.
När jag äntligen kunde lugna ner mig lite och dricka lite av kaffet jag ordnat så tänkte
jag att jag skulle ordna lite mer betesfisk.
Jag snurrar iväg kastnätet och får det att lägga sig i en fin pizza. När jag sakta drar upp
repet så sätter sig nätet i botten. Det var inte mycket att göra. Jag slet upp det och som
resultat fick jag ett bra gäng perfekta betesfiskar och ett söndertrasat nät.
Men jag lyckades samla mig någorlunda, kastnätet är jag övertygad om att jag kan laga
med lite tålamod.
Det går ett tag och jag upptäcker att ett flöte bara står och hänger under ytan. Jag väntar ett tag eftersom jag tidigare hade missat abborrar pga. för tidigt mothugg.
När jag sätter mothugget så får jag ett svar som liknar en tångruska och upp kommer
en liten gös på knappa 40 cm.
Vidare får jag ett till hugg och jag sätter mothugget fint i en svepande rörelse. Den här gången fick jag
ett riktigt fint svar i spöet. Jag visste inte riktigt vad det var för fisk, det var inte
abborre så jag funderade på ifall det var någon överpigg liten gädda. Men när väl
fisken kom upp till ytan ser jag att det är en ål.
Nu blev jag ivrig och glad. Jag säckade fisken snabbt efter jag trasslat litegranna (som vanligt). Jag staplade upp ett gäng fiskelådor på varandra för att få en bra vinkel då jag skulle fota med automatik. När jag testa avståndet så tar kameran ett bestämt steg RAKT NER i betesfiskhinken. Jag sliter uppe kameran och stänger av den.
Jag torkade ur den så gott jag kunde och testade att starta den igen. Displayen på den börjar flimra och den slutar svara på när jag tryckte på knapparna, jag fick slita ur batteriet och lägga ned den i väskan istället.
Jag visste ju att det var ett måste med ett foto så jag ringde far min och bad han komma ned till hamnen med syrrans kamera (en riktig pisskamera för 300 kr).
Jag la ned säcken i betesfiskhinken och en 15-20 minuter senare var jag vid hamnen.
Äntligen började det flyta hyfsat. Visserligen var det totalt omöjligt att få till en bra
poseringsbild, ålen vägrade lugna ned sig hur mycket jag en pratade med den och smekte den över magen.
Det blev ett par kort i alla fall. Dom kan jag använda sen för att försäkra mig om att
det var en ål jag fick (Man ser nästan på bilden att det är en ål)
Till slut fick jag känna ålen glida iväg tillbaka till friheten. Antagligen smått förvirrad, rädd och vilsen. Sagan fick då ett ganska fint slut, till slut.
Första ålen för min del, det känns bra
Jag började att testa ett gäng olika tackel jag läst om, det såg faktiskt riktigt bra ut
på beskrivningarna jag läst innan och ideérna med dem var vettiga.
Men det var inte riktigt lite roligt i verkligheten, jag tror jag löste ut mer trassel än vad
jag hade betena i vattnet i alla fall.
När jag väl bestämt mig för att köra två spön med ett tradionellt flötmetetackel så passade jag på att bomma ett par borrar som utan tvekan åtminstonde tangerade mitt ynka PB.
När jag äntligen kunde lugna ner mig lite och dricka lite av kaffet jag ordnat så tänkte
jag att jag skulle ordna lite mer betesfisk.
Jag snurrar iväg kastnätet och får det att lägga sig i en fin pizza. När jag sakta drar upp
repet så sätter sig nätet i botten. Det var inte mycket att göra. Jag slet upp det och som
resultat fick jag ett bra gäng perfekta betesfiskar och ett söndertrasat nät.
Men jag lyckades samla mig någorlunda, kastnätet är jag övertygad om att jag kan laga
med lite tålamod.
Det går ett tag och jag upptäcker att ett flöte bara står och hänger under ytan. Jag väntar ett tag eftersom jag tidigare hade missat abborrar pga. för tidigt mothugg.
När jag sätter mothugget så får jag ett svar som liknar en tångruska och upp kommer
en liten gös på knappa 40 cm.
Vidare får jag ett till hugg och jag sätter mothugget fint i en svepande rörelse. Den här gången fick jag
ett riktigt fint svar i spöet. Jag visste inte riktigt vad det var för fisk, det var inte
abborre så jag funderade på ifall det var någon överpigg liten gädda. Men när väl
fisken kom upp till ytan ser jag att det är en ål.
Nu blev jag ivrig och glad. Jag säckade fisken snabbt efter jag trasslat litegranna (som vanligt). Jag staplade upp ett gäng fiskelådor på varandra för att få en bra vinkel då jag skulle fota med automatik. När jag testa avståndet så tar kameran ett bestämt steg RAKT NER i betesfiskhinken. Jag sliter uppe kameran och stänger av den.
Jag torkade ur den så gott jag kunde och testade att starta den igen. Displayen på den börjar flimra och den slutar svara på när jag tryckte på knapparna, jag fick slita ur batteriet och lägga ned den i väskan istället.
Jag visste ju att det var ett måste med ett foto så jag ringde far min och bad han komma ned till hamnen med syrrans kamera (en riktig pisskamera för 300 kr).
Jag la ned säcken i betesfiskhinken och en 15-20 minuter senare var jag vid hamnen.
Äntligen började det flyta hyfsat. Visserligen var det totalt omöjligt att få till en bra
poseringsbild, ålen vägrade lugna ned sig hur mycket jag en pratade med den och smekte den över magen.
Det blev ett par kort i alla fall. Dom kan jag använda sen för att försäkra mig om att
det var en ål jag fick (Man ser nästan på bilden att det är en ål)
Till slut fick jag känna ålen glida iväg tillbaka till friheten. Antagligen smått förvirrad, rädd och vilsen. Sagan fick då ett ganska fint slut, till slut.
Första ålen för min del, det känns bra
Kommentera