Det var verkligen ingen höjdare att komma hem från Panama. Inte nog med att man redan saknar både värmen och det heta fisket – det svenska decembervädret bjöd på en rejäl örfil så fort vi gick ut från flygplatsen… Men det är bara att acceptera skitvädret och tänka tillbaka på alla upplevelser i Panama. Och med tanke på det får jag väl berätta om några dråpligheter som jag lyckades med under resan. Speciellt nu när historierna sprids likt vinden av vissa deltagare…
En dag tog jag på mig badbyxorna och promenerade till den lokala playan som denna dag var full av helgfirande barnfamiljer. Ganska omgående rullar en jättevåg in och jag springer ut och dyker (ganska graciöst) genom vågen. På andra sidan noterar jag omgående att badbyxorna försvunnit. Paniken som uppstår är av bibliska proportioner eftersom jag: 1. Är ensam och 2. Inte har något att skyla mig med…. Under många långa minuter letar jag frenetiskt efter badbyxorna i vågorna och när de slutligen dyker upp en bra bit bort, ja då simmar jag distansen på en tid som borde direktkvalificerat mig till OS. Om de inte återfunnits hade jag varit tvungen att göra en Walk of Shame utan dess like…
Sista dagen har vi problem att landsätta oss med transportbåten på grund av likadana jättevågor. Vi rider på en lång våg och hamnar långt upp på stranden. Snabbt som ögat lastar vi ur alla prylar och gör oss redo att putta ut båten när nästa megavåg rullar in. Det går alldeles utmärkt, men eftersom jag bär på en kameraväska vägandes 22 kilo klarar jag inte att hålla balansen och sveps med i vattenmassorna. Ytterligare panik av bibliska proportioner uppstår… Efter ett rådigt ingripande av vår muskelstarka guide (som för övrigt haft ihjäl en ko med ett knytnävsslag, men det är en annan historia) kommer jag på benen och kan konstatera att alla kameraprylar klarat sig – mirakulöst. Tack LowePro för det! Både jag och kläderna är dock fulla med sand så jag går ut i vattnet för att skölja av mig. Naturligtvis kommer ytterligare en våg och skickar iväg mig på en hisnande bodysurf. Självklart har några av medresenärerna sina kameror redo… Jag bjuder dock på showen
/Micke
Undertecknad + vågor = Ingen bra kombination.
Foto: Eddie Åwall
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
En dag tog jag på mig badbyxorna och promenerade till den lokala playan som denna dag var full av helgfirande barnfamiljer. Ganska omgående rullar en jättevåg in och jag springer ut och dyker (ganska graciöst) genom vågen. På andra sidan noterar jag omgående att badbyxorna försvunnit. Paniken som uppstår är av bibliska proportioner eftersom jag: 1. Är ensam och 2. Inte har något att skyla mig med…. Under många långa minuter letar jag frenetiskt efter badbyxorna i vågorna och när de slutligen dyker upp en bra bit bort, ja då simmar jag distansen på en tid som borde direktkvalificerat mig till OS. Om de inte återfunnits hade jag varit tvungen att göra en Walk of Shame utan dess like…
Sista dagen har vi problem att landsätta oss med transportbåten på grund av likadana jättevågor. Vi rider på en lång våg och hamnar långt upp på stranden. Snabbt som ögat lastar vi ur alla prylar och gör oss redo att putta ut båten när nästa megavåg rullar in. Det går alldeles utmärkt, men eftersom jag bär på en kameraväska vägandes 22 kilo klarar jag inte att hålla balansen och sveps med i vattenmassorna. Ytterligare panik av bibliska proportioner uppstår… Efter ett rådigt ingripande av vår muskelstarka guide (som för övrigt haft ihjäl en ko med ett knytnävsslag, men det är en annan historia) kommer jag på benen och kan konstatera att alla kameraprylar klarat sig – mirakulöst. Tack LowePro för det! Både jag och kläderna är dock fulla med sand så jag går ut i vattnet för att skölja av mig. Naturligtvis kommer ytterligare en våg och skickar iväg mig på en hisnande bodysurf. Självklart har några av medresenärerna sina kameror redo… Jag bjuder dock på showen
/Micke
Undertecknad + vågor = Ingen bra kombination.Foto: Eddie Åwall
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)