Någon i den här tråden konstaterar att vargdebatten präglas mer av tyckande än av vetande. Jag kan bara konstatera att samma sak gäller för åtskilliga av inläggen kring skarven. Få djurarter är väl offer för en sådan illvillig mytbildning som skarven.
Först och främst är det dags att en gång för alla avliva myten om att skarven skulle vara en art som importerats från Asien av europeiska sjömän. Det är möjligen sant att bruket av skarvar för fiske införts från Kina och Japan. MEN fynd av skarvben från cirka 3000 år tilbaka visar att arten funnits i Europa långt innan några kontakter med fjärran östern existerade. Skarven hör hemma i vår fauna sedan urminnes tider.
Beträffande påverkan på vegetationen så kan jag hålla med om att skarvskitna öar inte ser roliga ut. Men den ammoniakrika spillningen omvandlas snart till nitrat och bidrar därmed till en ny blomstring på de "förstörda" öarna (se guano).
Skarvpopulationen i Sverige var ökande fram till 2006 och uppgick då till drygt 46.000 par. Sedan dess har populationen stabiliserats på en något lägre nivå, vilket är helt normalt för en art som från förföljelse blir föremål för fredning. Den ohämmade tillväxten av bestånden är alltså också den en myt.
Om skarvens påverkan på fisket finns i dag ingen entydig forskning. Vad man tycker sig se är att dieten i huvudsak består av fisk som inte är intressant för yrkes- eller sportfiske. Om uttaget av annan fisk påverkar den intressanta fiskens näringstillgång vet man inte. Däremot har det visat sig att tillgången på gös i Hjälmaren ökat efter skarvens etablering.
Slutligen har det visat sig att äggprickning och jakt (ingetdera tillåtet annat än som skyddsjakt) i allmänhet bara leder till att populationer flyttar till en annan ö som snart uppvisar samma tecken på påverkan som den de lämnat på grund av förföljelsen. Därför har man till exempel i Vättern (åtminstone tidigare, när jag följde debatten i Motala) endast tillåtit skyddsjakt på flygande skarv långt från kollonierna.
Först och främst är det dags att en gång för alla avliva myten om att skarven skulle vara en art som importerats från Asien av europeiska sjömän. Det är möjligen sant att bruket av skarvar för fiske införts från Kina och Japan. MEN fynd av skarvben från cirka 3000 år tilbaka visar att arten funnits i Europa långt innan några kontakter med fjärran östern existerade. Skarven hör hemma i vår fauna sedan urminnes tider.
Beträffande påverkan på vegetationen så kan jag hålla med om att skarvskitna öar inte ser roliga ut. Men den ammoniakrika spillningen omvandlas snart till nitrat och bidrar därmed till en ny blomstring på de "förstörda" öarna (se guano).
Skarvpopulationen i Sverige var ökande fram till 2006 och uppgick då till drygt 46.000 par. Sedan dess har populationen stabiliserats på en något lägre nivå, vilket är helt normalt för en art som från förföljelse blir föremål för fredning. Den ohämmade tillväxten av bestånden är alltså också den en myt.
Om skarvens påverkan på fisket finns i dag ingen entydig forskning. Vad man tycker sig se är att dieten i huvudsak består av fisk som inte är intressant för yrkes- eller sportfiske. Om uttaget av annan fisk påverkar den intressanta fiskens näringstillgång vet man inte. Däremot har det visat sig att tillgången på gös i Hjälmaren ökat efter skarvens etablering.
Slutligen har det visat sig att äggprickning och jakt (ingetdera tillåtet annat än som skyddsjakt) i allmänhet bara leder till att populationer flyttar till en annan ö som snart uppvisar samma tecken på påverkan som den de lämnat på grund av förföljelsen. Därför har man till exempel i Vättern (åtminstone tidigare, när jag följde debatten i Motala) endast tillåtit skyddsjakt på flygande skarv långt från kollonierna.
Kommentera