Hej!
Idag skulle jag vela skriva om någonting som ofta debatteras ganska flitigt bland fiskare nämligen återutsättning av fisk!
Sportfisket är jämfört med andra fiskemetoder unikt i att man ofta kan fånga fisk, och ifall man fångar en för liten, för stor, oönskad art, eller ovanlig art så kan man oftast återutsätta fisken levande. Återutsättning eller så kallat ”Catch and Release”-fiske är ofta en fiskevårdsåtgärd och en del av förvaltningen som möjliggör att man kan fiska på ett fiskbestånd utan att förbruka det ifall man hanterar fisken på rätt sätt. Att återutsätta de allra största fiskarna är något som kan vara extra viktigt eftersom dessa individer har stor reproduktionskapacitet och dessutom är de individer som är de mest attraktiva att fånga och som gör sportfiske så intressant!
I Sverige fick C&R-fisket genombrott med gäddan i Stockholms skärgård. Därefter har tankesättet sakta men säkert spridit sig till andra arter och fiskestilar. I gäddfisket under sent 90-tal märktes tydliga beståndsnedgångar av gammelgäddorna i Stockholms skärgård. Förr så vanliga storgäddor på 10kg och över 15kgs vikt blev helt plötsligt rariteter, till stor del för att merparten slagits ihjäl. Detta ledde i sin tur till att Svenska Gäddklubben bildades 1998 med syftet att värna om landets storgäddstammar. De allra flesta som tidigare slagit ihjäl storgäddorna på ren rutin frågade sig givetvis varför man tidigare slagit ihjäl gäddorna då detta på sikt endast skulle göra fisket sämre. Efterhand började fler och fler att återutsätta sina gäddor och så småningom spred sig detta även till abborrar, gösar, laxar och öringar och andra fiskarter.
Idag fiskar de flesta med större eftertanke. Som sportfiskare försöker man ta hem rätt storlek av rätt art för att äta. För små, för stora och fisk av fel art får gå tillbaks levande!
Hur fisken skall hanteras och vad dem är känsliga för skiljer sig stort mellan olika arter. Jag tänkte redogöra kort kring vad man bör tänka på vid fiske efter gädda, gös och abborre vilka är några av våra populäraste sportfiskearter.
Vid gäddfisket spelar krokplaceringen störst roll för en lyckad återutsättning. Rätt betestyp krokar färre gäddor i munhåla och svalg. Stora gäddor är gamla individer vilket kräver att fisket på dem sker varsamt ifall de skall få möjlighet att växa till maximal storlek.
Gädda
Eftersom det mesta av gäddfisket sker på grunt vatten, och då gäddan saknar en sluten simblåsa så är tryckskador sällan ett problem vid återutsättning. Gäddan är även tålig mot luftexponering, hantering och utmattning.
Inom gäddfisket är krokplaceringen det avgörande för överlevnaden. I de fall gäddan dör så beror detta i princip alltid på att fisken krokats djupt i svalget och fått skador på gälar eller blodkärl som skapat en kraftig blödning. Gäddor som krokas ytligt eller som inte blöder till följd av krokskadan överlever i stort sett alltid. Även om krokningen är djup är det fortfarande långt ifrån alla gäddor som avlider. Vart kroken fäster sig i gäddans mun beror i sin tur till stor del på vilken betestyp som används. Beten som har störst sannolikhet att kroka djupt är mindre beten och betesfisk. Har man som målsättning att återutsätta större delen av sin fångst bör man därför tänka på att använda ett så stort bete som möjligt för att förhindra djupa krokningar.
Sammantaget är dödligheten för återutsatt gädda låg – kring någon procent.
Vid gösfiske är fångstdjupet, och kombinationen av fångstdjup och luftexponering de viktigaste variablerna för en lyckad återutsättning. Vid fiske på över 10 meters djup verkar dödligheten öka markant på de återutsatta fiskarna.
Abborre & Gös
Abborre och gös skiljer sig mot gäddan genom att fiskarna generellt lever på djupare vatten och har en sluten simblåsa. Abborre och gös har likt gäddan visat sig resistant mot krokskador. För dessa fiskarter är det framförallt fångstdjupet i kombination med luftexponeringen som kan göra att dödligheten blir riktigt hög. Många studier har genomförts på den amerikanska abborren (Perca flavens) och glasögongös (Sander vitreus) varför det kan vara svårt att jämföra resultaten rätt av till vår abborre och gös. Vad som är genomgående i de studier som genomförts är att den tryckrelaterade dödligheten börjar strax innan 10 meter för att därefter öka kraftigt för varje meters fångstdjup. Vid djup mellan 15-20 meter riskerar en stor del av fångsten att inte överleva återutsättning. Dödligheten blir extra påtaglig ifall fisken inte
återutsätts direkt utan även är uppe i luften under ett par minuter.
För lyckad återutsättning av abborre och gös krävs alltså att man inte fiskar för djupt, och i de fall man råkar fånga en fisk djupt – returnerar dem genast!
För abborren spelar även hanteringen stor roll. Förutom det vanliga som att skydda fiskens ögon, fenor och slemskikt så är det viktigt att vara försiktig med abborrarnas käkparti! Abborren har inget kraftigt käkparti och ifall fisken lyfts horisontellt genom att hållas i underkäken kan käkleder och muskulatur slitas sönder – vilket på sikt leder till att abborren avlider.
Håll aldrig en abborre horisontellt med en tumme i munnen! Detta riskerar att bryta sönder abborrens käkparti och den muskulatur abborren använder för att röra käkarna. Sammantaget kan detta leda till att abborren dör en långsam död, långt efter att den återutsatts.
Samlad dödlighet (ackumulerad)
Denna figur visar hur stor dödlighet det är för en fiskindivid baserat på antal återfångster. De olika linjerna visar sannolikheten för fisken att avlida beroende på hur många gånger den fångats. Då många av våra fiskevatten som i skärgården och vissa insjöar utsätts för ett ganska hårt fisketryck är det viktigt att dödligheten i fisket är låg. I vissa fiskevatten är det inte ovanligt att samma fiskindivid fångas flera gånger under sitt liv, eller under samma säsong. Följ linjerna och se hur sannolikt det är att en fiskindivid överlever flertalet återutsättningar baserat på dödligheten i fisket. Översatt till klarspråk skulle den blå linjen kunna representera ett fiske efter gädda där man fiskar med ett bete som fastnar djupt i gäddans hals väldigt ofta, medan den svarta linjen representerar ett fiske där man kanske har färre krokar på betet och ett större bete som fastnar djupt i gäddans hals väldigt sällan.
Simblåsan
Fiskar kan reglera sin flytkraft i vattnet genom att fylla upp simblåsan inuti kroppen med gas. Förenklat är det två typer av simblåsor som är de vanligaste, antingen en öppen simblåsa vilken står i förbindelse med fiskens mage eller en sluten simblåsa där gasutbytet sker via blodomloppet. Skillnaden i att ha en öppen respektive sluten simblåsa är att regleringen av den slutna simblåsan sker mycket långsamt. Dock kan fiskar som har en sluten simblåsa reglera flytkraften effektivare på djupt vatten eftersom en fiskart med öppen simblåsa som gäddan alltid måste svälja sin luft vid ytan innan den dyker ned mot botten.
När en fisk som gädda fångas på djupare vatten kan den rapa ur sig luften och på så sätt minska risken för att skadas av ett ökat tryck i simblåsan. Både fiskar med öppen respektive sluten simblåsa är däremot mycket känsliga för att gasbubblor fäller ut i blodomloppet (dykarsjuka) vilka kan täppa igen blodkärl och göra så att fiskarna dör, trots en snabb återutsättning.
Sunt förnuft
Sist men inte minst skulle jag vela avsluta med att poängtera att en bra återutsättning av fisk inte handlar om mer än att man har lite sunt förnuft! Försök att drilla fisken så snabbt som möjligt så att den inte blir för uttröttad och drar på sig mjölksyra, kroka gärna av fisken i vattnet, var försiktig med fiskens fenor och slemskikt och fånga dem inte på för djupt vatten.
En lyckad återutsättning beror till stor del även på förberedelser. Se till att ha tänger, käftöppnare, håv, avbitare, håv eller de redskap du vill använda redo innan du påbörjar ditt fiske!
Här är två länkar som kan vara intressanta till inlägget (fiskars slemskikt) och fiskeregler abborre!
Stora abborrar måste släppas tillbaka
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Kommentera