Jag hade redan bestämt vad jag skulle skriva på Facebook natten innan. Jag såg framför mig hur jag tog upp min telefon och kopplade upp mig mot campingens trådlösa nätverk. Hur jag laddade upp bilden och skrev; ”Ja vad ska man säga…JAAAAAAAAA!!”
Det stora husbilsäventyret. Det är mitten på augusti. Sommaren i Sverige är på väg mot sitt slut. En av de regnigaste somrarna i mannaminne. Jag befinner mig på andra sidan jorden, mitt i ett vintervackert Nya Zeeland. Jag är här tillsammans med min fru och mina två döttrar, 5 och 3 år. Vi flög hit för en 2,5 veckor lång husbilssemester. Vi hade inte planerat mer än att hålla oss på Nordön och ta dagen som den kommer. Och bara njuta av att vara lediga. Men givetvis hade jag med bestämdhet bestämt att jag skulle fiska. På ett eller annat sätt.
Husbil hade vi redan bokat på nätet så det första vi gjorde när vi kom till Aucklands flygplats var att ta en taxi till biluthyrningsföretaget. Det visade sig vara ett stort åbäke till husbil vi hade valt, men den var relativt ny och den kändes fräsch inuti. Efter diverse pappersarbete och efter att vi hade gått igenom allt från latrintömning och värmesystem till spis och sovplatser fick vi äntligen nycklarna till bilen. Äventyret kunde börja.
Jag hade fasat för denna stund ända sedan vi planerade vår resa. Att köra husbil är en sak, men att göra det på fel sida av vägen en helt annan. Att jag i början körde som en 80-årig farfar med gråstarr är ingen överdrift. Jag låg klistrad vid väggrenen och tänkte hela tiden vänster, vänster, vänster.
Vi körde på krokiga vägar, över lummiga berg och såg solen gå ner över en orangefärgad horisont. Det var precis så tavelvackert jag hade föreställt mig. Det blev snabbt bäcksvart ute så vi var tvungna att campa på första bästa ställe vi kunde hitta. Det blev en öde parkeringsplats. Och det var svinkallt. Förbannade värmesystemet fungerade inte utan el.
I´m on! How do I pay?
Och så fortsatte vår vistelse på Nya Zeeland. Varje eller varannan dag åkte vi till ett nytt vackert ställe. Vi red på hästar i bergiga landskap, vi åkte på delfinsafari utan att se en enda delfin, vi gick långa turer i Sagan om ringen liknande världar och vi åkte hemmabyggt minitåg på världens längsta hemmabyggda tågräls. Och trots att det var mitt i vintern så var det oftast som en svensk vår på dagarna, 15 grader och sol.
Ju längre tiden gick desto mer fiskesugen blev jag. Jag hade som sagt bestämt redan hemma i Sverige att jag skulle fiska här, men jag hade inte riktigt bestämt vad, när och hur. Skulle jag kanske försöka fånga en vild öring med flugspö i en klar flytande älv eller skulle jag köra stenhårt fiske till havs efter mer exotiska fiskar? På en av alla 4-stjärniga campingar vi bodde på (ja vi slutade med tomma och strömlösa parkeringsplatser efter första natten) beslöt jag mig för att kolla upp mina möjligheter på nätet.
Det fanns gott om företag som erbjöd alla sorters fiske, allt från några timmars snapperfiske till dyra och långa turer efter marlin. Men det dröjde inte länge förrän jag fastnade på Epic Adventures hemsida. Jag tittade mycket och länge på både bilder och filmklipp från deras turer. Och jag läste om brutala fajter med kungen av fiskar, kingfish. Den hade rykte om sig att vara stark som en oxe och till och med de ”mindre” exemplaren knäckte spön som tändstickor och kunde dra en fullvuxen karl överbord.
Att vintern inte verkade vara den bästa tiden för fiske efter kingfish avskräckte mig inte, en sådan skulle jag bara fajtas med. Jag kollade i deras bokningskalender och såg till min stora lycka att de hade en ledig plats kvar på en dagstur bara några dagar bort. Jag slängde snabbt iväg ett mail från min padda och frågade om den fortfarande var ledig. Efter många timmars in- och utloggande på campingens trådlösa nätverk fick jag så svaret jag hade hoppats på. ”Yes it is still available. Do you want it?” När valet är enkelt då väljer man lätt, som jag brukar säga. Jag svarade; ”Im on! How do I pay?”
Den här gången dröjde det inte länge innan jag fick ett mail med betalningslänk och all nödvändig information om fisketuren. Nu återstod bara det lilla ”problemet”, vad göra med familjen?
Trampbil eller promenad?
Även om jag visste när och var jag skulle bli upphämtad med båt så var det inte lika lätt att komma på hur jag skulle ta mig dit och vad familjen skulle göra under tiden jag fiskade. Tyvärr hade vi i hyreskontraktet bara skrivit mitt namn som förare av husbilen. Och även om vi hade kunnat tumma på den lilla regeln så ville min fru, över sin döda kropp, inte sätta sig bakom ratten på vårt lilla hus och skjutsa mig dit.
Det slutade med att vi dagen innan åkte till en lyxig campingplats ca: 3 mil från båthamnen. Då skulle i alla fall barnen ha något att göra när jag var till havs. Men grundproblemet kvarstod. Hur skulle jag ta mig de 3 milen till båtplatsen? Jag frågade tjejen i receptionen om det fanns några bussar som körde klockan 6 på morgonen. Hon var skeptisk men ringde i alla fall några samtal åt mig för att kolla. Tyvärr utan gott resultat. Jag började bli desperat. Skulle jag behöva stjäla campingens trampbil eller rentav gå? Det hade jag i och för sig gjort om jag hade varit tvungen, men då slog snilleblixten ner. Campingen hyrde ju ut stugor. Då kunde jag ju hyra en stuga för ett dygn och helt enkelt lämna familjen där medan jag tog husbilen för mig själv. Genialt.
Klockan 06:00 dagen med stort D väckte jag min fru och bar över de sovande barnen till stugan. Jag hade gjort en deal med tjejen i receptionen om att få nycklarna kvällen innan, om jag lovade att inte gå in i stugan förrän dagen efter. Jag sov inte många timmar den natten. Det enda jag kunde tänka på var det kommande fisket. Jag låg och fantiserade om hur jag tampades mot urstarka kingfish. Hur jag poserade framför kameran när kampen var över och hur jag skulle skryta för vännerna på Facebook. Jag bestämde att det mest passande att skriva till en bild med mig och en kingfish var; ”Ja vad säger man…JAAAAAAAA!! Det var fortfarande nattsvart när jag körde ut från campingen, men inombords sken solen. Jag var på väg.
Betesfisk och blippande bananer
Solen började så sakta klättra upp över horisonten när jag hittade en parkeringsplats i den trötta lilla fiskebyn. När jag hoppade ner från bilen tänkte jag på hur skönt det var att för en gångs skull slippa planera inför en fisketur. Att inte behöva tänka på alla förberedelser och vilken utrustning som ska med. Det fixade ju dem. Jag hade i och för sig köpt mig en mössa, förberett lite proviant och tagit med mig extra ombyte utifall att det skulle bli kallt. Men det var allt. Jag satte mig på en bänk alldeles vid vattenbrynet och satt och åt min medhavda frukost, bestående av redbull och skinkmackor, när en bil med båt körde förbi mig. Det var lågvatten så föraren körde bara ut på den frilagda sandbottnen, vinschade av båten, parkerade bilen och startade båtmotorn.
Det måste vara min båt tänkte jag och tog min ryggsäck och knallade efter längs med strandkanten när båten gled iväg. Lite längre fram låg en brygga och bortom den kunde jag skymta hur solens första strålar förgyllde havet. Båten låg förtöjd när jag kom fram. Kaptenen hälsade mig välkommen medan han höll på med förberedelserna. Jag synade den aluminiumklädda båten. Den var inte jättestor men hade en väl tilltagen akter med plats för 4-6 personer.
På bryggan väntade en av de andra som skulle med på turen. En man i 50 års åldern med bara flip flops på fötterna. Han måste också vara turist tänkte jag. Vi hälsade på varandra men sa inte så mycket mer. Vi hade nog båda tankarna på annat. Efter ett tag dök en tredje herre upp. Han var nog som mig, runt 30. Klockan började närma sig 07:00 och vi väntade på den fjärde och sista personen som skulle med. Men tiden gick och han dök inte upp. Till slut så ringde kaptenen för att se om han hade försovit sig. Det visade sig att killen hade åkt till fel hamn, men som tur var en hamn som låg i närheten. Fem minuter senare var vi på väg. Fyra förväntningsfulla fiskeresenärer och en kapten.
Det visade sig snabbt att mete stod på schemat. Kaptenen hade redan förberett betesfisk som låg och simmade i båtens inbyggda sump, men han tyckte vi gott kunde göra ett stopp på vägen för att fylla på lite mer. Vi puttrade ut från hamnen och när vi lämnade den skyddade viken så jag så äntligen det öppna havet. Dagens lekplats var magnifik. Vi småpratade högljutt med varandra på vägen ut.
Det visade sig att jag skulle spendera dagen med två inhemska herrar och en bonde från Australien (han med flip flops). Havet låg relativt lugnt när kaptenen stängde av motorn. Jag doppade min hand i det klarblå vattnet. Det kändes varmare än i luften. Max 12 grader konstaterade jag. Mynningen till viken vi hade lämnat såg liten ut härifrån. På högra sidan färgades bergsväggen med lummig grönska. På andra sidan tornade mörka och kala klippor, eller snarare berg, upp sig mot himlen. Och utanför dem guppade vi omkring.
Vi fick varsitt spö med små vita upphängda flugor och en blytyngd i linändan. Sen var det bara att släppa ner och vänta på hugg. Och högg gjorde det nästan med en gång. Vi fick alla snabbt upp några makrilliknande fiskar som åkte rätt ner i sumpen. När kaptenen tyckte det räckte så lät han två av oss köra lite trolling med varsin betesfisk. Spöna byttes ut mot lite kraftigare versioner och agnades med varsin ”makrill”. Jag fick ett spö och det andra tog han som kom sent. Det dröjde inte länge innan han fick hugg, men tyvärr släppte fisken lika fort. Kaptenen synade betesfisken och konstaterade att det var en barracuda som hade huggit. Sen beslöt han att det var dags att åka längre ut till havs för det riktiga fisket.
Jag satt och njöt av utsikten när vi med rask fart körde längre och längre ut från land. Det blev lite kallt i fartvinden men min nya mössa höll knoppen varm. De andra snackade skit medan jag fyllde på depåerna med en flaska energidryck och en snickers. Jag ville ju vara i toppform. Det tog nog dryga 20 minuter innan de rätta ekona dök upp på båtens ekolod. ”They are here” sa kaptenen. Jag kollade på ekolodet och såg mycket riktigt hur bananerna blippade fram på skärmen. Det var djupt här. Närmare 100 meter. Nu fick alla ett fiskebälte och varsitt kraftigt spö där varje rulle var försedd men en multifärgad flätlina. Kaptenen förklarade att linan hade olika färg var tionde meter. På så sätt kunde han ange ett djup och vi behövde bara hålla reda på när linan bytte färg, allt eftersom den dök djupare och djupare, för att pricka fisken.
Vi placerades två och två på varsin sida av båtens akter. Riggningen var enkel. Ett stort blysänke, en uppskattningsvis tre meter lång tafs av fluorocarbon och en cirkelkrok av modell större som fästes i betesfiskens mun. Kaptenen ropade strax; ”60 left, 70 right”. Jag öppnade haspeln och började räkna färger. När jag trodde jag var på 60 meter stängde jag bygeln. Sen var det bara att vänta. Ungefär som vid vertikalfiske.
Det var lite kraftigare sjö här ute, men fortfarande klarblå himmel och sol. Jag blev lite osäker på om jag hade räknat fel på djupet så jag vevade upp. Jag vet inte varför men de få gånger jag har varit ute på guidade turer utomlands så har alltid veven suttit på, för mig, fel sida av rullen. Jag vill gärna veva med vänster hand så jag frågade kaptenen om det var OK att jag flyttade på veven. Han kollade lite skeptiskt på mig men sa att det gick bra. Då och då bad kaptenen oss att ta upp våra beten för förflyttning. Han letade ständigt efter fisken och så fort den dök upp på ekolodet stannade han båten och skrek ut sina order om djup och vi löd glatt i hopp om det stora hugget.
Kungen rusar
Tiden utan en tillstymmelse till hugg gick och vi hade förflyttat oss ett otal gånger när jag kände hur det började smårycka i mitt spö. Det är nog en liten snapper tänkte jag när rullen plötsligt började skrika och spotta ur sig lina. Gör inga mothugg. Fisken krokar sig själv när den far ner mot djupet, hade kaptenen lärt oss. Sen gick allt väldigt fort, fast det kändes som i slow motion. Mina ben for upp i luften och jag var med huvudet före på väg ner i det mörka havet.
Jag är inte säker på hur, kanske var det spöhållaren på bältet som slog i relingen, men på något sätt bromsades min flygtur upp under tillräckligt många hundradelar för att kaptenen, som turligt nog hade haft ögonen åt mitt håll just då, han slänga sig fram och få tag i mitt bälte i sista stund. Jag hängde minst sagt i skiten. I ena änden kämpade kaptenen för att dra upp mig och i andra änden satt en dopad Usain Bolt fast. Men jag höll krampaktigt fast i mitt spö. Kanske av ren vinnarinstinkt. Kanske av snålhet, då jag visste att man var tvungen att betala för knäckta eller tappade spön.
Fisken gick inte att stoppa men kaptenen lyckades i alla fall dra upp mig så att jag låg raklång över relingen. Att de andra inte hjälpte honom är fortfarande idag obegripligt för mig. Var det av chock eller tyckte dem det såg för roligt ut för att hjälpa till? Kaptenen skrek att jag var tvungen att börja sätta hårt mot hårt snart. Annars skulle fisken dra ner till botten och slita av linan mot revet. En order är ju en order, även om man kämpar för sitt liv, så jag gjorde som han sa och försökte sätta rullen i arbete. Men att veva när man balanserar med naveln på en båtkant är ungefär lika lätt som att jaga älg med ärtrör. Jag hade inget att ta spjärn emot, eller med. Jag kämpade för att försöka få ner fötterna i båten men kunde inte få fäste på den blöta durken. Till slut fick jag få in så pass mycket av kroppen att jag kunde falla ner på knä och på riktigt börja fajten med den rusande kungen.
Fisken var verkligen stark. Eller om man säger så här, om pigga sommargäddor i 5 kilosklassen spelar i korpen så var denna fisk Zlatan. Men jag lyckades ändå till sist få den att sluta dra åt fel håll. Och efter några minuter, nu påhejad av mina fiskekamrater, började jag så äntligen börja vinna meter efter meter. Men jag hade fortfarande inte lyckats ställa mig på fötter och mina armar pulserade nu av mjölksyra. Jag pumpade och vevade, pumpade och vevade och ytterligare några minuter senare, med torr mun och full fiskefrossa, började jag skymta skuggan av en stor fisk där nere. ”It´s a kingfish” sa kaptenen. ”Don´t let go of my belt”, sa jag. Och de andra skrattade.
Kaptenen beordrade en av gubbarna att hålla i mitt bälte och gick för att hämta huggkroken. Jag var beredd på en sista rusning, men när fisken bröt vattenytan var den lika utmattad som jag. Kaptenen fick fast fisken på första försöket. Och sen låg den där. Den vackraste och största fisk jag någonsin fångat. En kingfish. Jag skrek ut min glädje. Kaptenen skakade min hand och sa; ”Well done Sweden” och jag fick glada ryggdunkar av de andra. Jag tog fram min telefon, gav den till närmsta man, bad honom att föreviga minnet och lyfte sedan varsamt upp min motståndare och kände tyngden i mina trötta armar. Jag hade klarat det. Visst jag hade kunnat dö på kuppen, men jag hade vunnit. Kaptenen uppskattade vikten till närmare 20 kilo. Jag har nog aldrig sett så glad ut på ett kort förut.
Vi fortsatte att fiska, men resten av turen är ganska suddig. En av de andra fick en mindre kingfish än min och en snapper, en annan fick en stor barracuda som klubbades ihjäl innan den släpptes tillbaka i djupet. Skräpfisk sa kaptenen. Jag lurade också upp en ganska stor snapper innan vi vände hemåt, men den betydde inget, jag var redan nöjd. Jag hade uppnått mitt mål. Då och då skrattade de andra när någon drog ett skämt om den långa svensken som nästan flög överbord. Då och då rös jag när jag tänkte på vad som kunde ha hänt om inte kaptenen fått tag i mitt bälte. Solen färgade himlen rosa när vi så småningom gled in i hamn. Väl där rensade kaptenen våra fångster och vi delade alla broderligt på det fina köttet innan vi tog farväl.
Gladare och stoltare än någonsin körde jag in på campingen den kvällen och lagade en brakmiddag god nog för en kung. En vinterkung.
Text och bild av "Morveto1"
Bifogade filer
--AXL, DUFF, SLASH, STEVEN, IZZY--
Kommentera