Att övervinna motstånd
Vintern anno 2013 och Kung Bore lägger sin vinterskrud över Svea rike. Då var det åter dags för en ångestladdad period. Ångestladdad i den bemärkelsen att älska något men ändå ha förmågan att komma på tusen ursäkter att inte utöva och visa sin kärlek. I mitt fall den stora kärleken till det underbara ismetet.
Ibland undrar jag om fisket bara ska vara en hobby som går ut på att inhandla och samla prylar. Är min hobby bara som vilken samlaraktivitet som helst? Kanske skulle jag lika gärna kunna samla på tyska ölsejdlar i keramik istället för spön, beten och rullar? När dessa tankar smyger sig på är det viktigt att framkalla minnen från tidigare fisketurer eller ta fram några fina fiskebilder. Framförallt är det dags att på riktigt börja planera en fisketur!
Bort med dåligt samvete om att jag kommer att missa någon av barnens helgmatcher, bort med vetskapen om att jag egentligen skulle behöva fortsätta med badrumsrenoveringen och bort med motståndet över besväret att ordna med betesfisk. När jag bearbetat, övervunnit och tagit mig igenom mina egna skapade hinder, uppstår självklart nya. Nästa uppdrag bli att övertala min fru att det faktiskt är en stålande ide att även ta med vår 10-årige son ut på isen. Är isen verkligen tillräckligt tjock och kan du garantera att inget händer? Mänger av domedagsprofetior målas upp. Att nu påstå att det faktiskt är farligare att gå över gatan är inte till att tänka på.
Det blir till att gå ut på internet och skaffa sig kunskap om det exakta isdjupet där vi ämnar fiska samt samla allehanda kunskap inför min argumentation och kamp. Lärorikt förvisso, vet nu hur man tar sig upp ur en vak på bästa sätt och att en is växer med i genomsnitt 2,5 mm per minusgrad och dygn, men såklart lite tidskrävande. Jag vinner kriget genom argumentet att man aldrig ska ge sig ut på isen utan sällskap och med segern i hamn har jag således fått mig en vapendragare.
Förberedande aktiviteter
Fredag på jobbet, dagen före den stora dagen. Mellan allehanda möten och åtaganden försöker jag klämma in planering inför morgondagens fiske. Jag ringer den lokala fiskebutiken och förvissar mig om att det efter jobbet finns möjlighet att köpa betesfisk. Drar via internet ut en djupkarta över vårt aktuella fiskevatten och prickar ut några tänkbara hot-spots.
Försenad efter arbetsdagens slit hastar jag mot fiskebutiken. Självklart har jag glömt hinken hemma så det blir till att sladda in på närmsta mack. Försöker suga ut så mycket information som möjligt av killen i fiskebutiken och han utsätts av en kanonad av frågor. Enkelkorkstackel eller dubbelkrokstackel, små fasta bombsänken eller små kulsänken med genomgående hål där linan kan löpa fritt och så vidare. Självklart får jag med mig de dyraste krokarna och tafsmaterialet som affären kan frambringa och som så många gånger förr blir inköpen en bevarad hemlighet för min fru.
Under fredagskvällen förvandlas radhuset till en tackelverkstad och hallen fylls till bredden med spön och Ikea-kassar.
Foto: Patric Näsström "Belamrad hall"
Kroppen skriker
Klockan ringer 05.00. Organen i kroppen skriker att det måste vara något fel att en lördagsmorgon rassla igång kroppen denna okristliga tid. Smyger upp ur sängen utan att väcka frun och familjens minsta krabat som under natten även gjort oss sällskap. Väl i sonens rum så har han tydligen hört klockan ringa och han sitter upp i sängen och experimenterar med sina nyinköpta isdubbar. I med lite frukost i kroppen, fixar mat och fika för en heldags fiske och trycker in alla prylar i bilen.
Far och son på isen
Tystheten är slående ute på isen, stadens larm har upphört att existera. Endast den sjungande isen hörs som en underbar symfoni och bildar i isen små vackra sprickssystem.
Känner mig dock en aningen stressad när vi hasar ut på den blanka isen, vill ju få ut alla spön innan solen går upp. Planen är att ha alla spön riggade i en lång rad med början vid en längre djupvass och rakt ut mot en större grynna. Ett ihärdigt borrande, lodande och tacklande startar. Svetten rinner längs ryggen och jag förbannar mig själv för att orutinen gjort att jag klätt mig för varmt. Vi är båda fokuserade på uppgiften och jag får ovärderlig hjälp av sonen.
Foto: Patric Näsström "Solen börjar gå upp och alla spön är riggade"
Ute på isen, bara vi två och förhoppningsvis några huggvilliga gäddor under isen, alla spön riggade och en kopp kaffe i handen, blir jag sådär filosofisk och känslosam som få andra saker kan frambringa. Far och son ute på isen och vi kommer varandra nära. Bara vi två och inga tankar på jobbet, inga läxor eller stress till bandyträningar. Börjar fundera över vad fiskelycka egentligen är och inser att just detta är den stora fiskelyckan och inte fångsten i sig.
Skrämd mört
Mitt i denna harmoni börjar en av våra vippor närmast land att röra på sig, en uppenbart skrämd betesfisk ger sig tillkänna. Sakta börjar vi röra oss mot hålet samtidigt som vippan löser ut. Inser att jag uppmanar sonen att röra sig mer försiktigt någon som jag själv inte klarar av. Adrenalinet pumpar febrilt genom kroppen när vi vid hålet ser att linan från multiplikatorrullen sakta löper ut för att ganska snart stanna upp. Sonen tar bort spöet från den hemmagjorda spöhållaren och jag instruerar honom att göra ett motthugg motsvarande det han gjort när vi fiskat gädda från båt. Pappa, den sitter! Det lyser i ögonen på sonen medans det i mitt huvud enbart spelas upp ett potpurri av de gäddor som jag genom åren tappat.
När väl den vit och gulaktiga buken visar sig i hålet och gäddan sitter fint krokad sprider sig ett lugn i själen. För sonen som mängder med gånger hört mig argumentera med vänner om catch and release är det en självklarhet att gäddan ska få simma tillbaka till sitt rätta element.
Självklart mer ismete, någon gång framöver…
Den filosofiska lycka jag kände när alla spön vara riggade och vi satt ensamma på isen är nu utbytt mot en verklig och innerlig lycka. Detta till trots att vi i upphetsningen glömde bort att fota sonens fångst. En stolt far har visat att han fortfarande har lite gäddfiske i kroppen och även fört arvet vidare. En medioker trekilosgädda har i ett barns ögon och sinnen förvandlats till en monstergädda.
Livet kan vara väl så bra och jag är glad överväldigad av tacksamhet över att denna fisketur blev av och inte frös till is. I förbifarten kan nämnas att artikelförfattaren senare under dagen även fångade en fin esox lucius. Jag säger till sonen att detta skall vi göra igen och betydligt oftare än tidigare, väl medveten om att motstånden åter kommer att hopa sig inför framtida fisken. Men vad gör det en dag som denna.
Foto: Elias Näsström "Artikelförfattaren med en fin Esox Lucius"
Kommentera