Klockan ringde och jag rullade motvilligt åt höger, satte ner fötterna på det kalla golvet och sträckte mig bort mot nattduksbordet. Telefonen fortsatte ringa och i mitt förvirrade tillstånd missade jag avstängningsknappen ett par gånger.
Det tog några sekunder innan mina ögon vant sig vid det starka ljuset som sipprade in genom fönstret och belyste min vänstra kind. Det här kan nog bli en fin dag, tänkte jag då jag tog mina första trötta steg mot köket.
Det första jag gjorde var att sätta på kaffe, det behövdes eftersom jag inte fått så många timmars sömn som jag egentligen skulle behövt. Jag tog fram en banan ur frysen och åt medan kaffet rann igenom bryggaren.
Snart hade jag svept en kopp, klätt på mig långkalsonger, tröja och flytoverallen. Jag tog mössan och fiskeprylarna, låste dörren och gick dit jag skulle bli upphämtad av Jörgen. Nu var det inte länge tills vi skulle sitta på isen.
Jörgen dök upp precis i tid och resan upp mot sjön, belägen högt över Vättern, gick fort. Väl framme konstaterade vi att vinden kunde bli ett litet problem. Den var iskall så här på morgonen och solen var inte alls lika varm som den var då jag satt tryggt på sängkanten hemma. Men vi har varit med om värre väder och detta avskräckte oss inte alls.
Anders och Björn var redan färdiga ute på isen, de hade kommit någon timme tidigare och satt ut sina spön, fixat till ett basläget i lä nära sjökanten, bakom en vass som gick ut vid en udde i sjön. Men vi hade ju bestämt att vi skulle fiska längre ut idag och deras alla spön var som längst några tiotal meter ut.
-Äsch, det blåser för mycket. Det märker du när du kommer ut en bit, men sätt ut dina spön längre om du vill, säger Anders.
Jag tar motorisborren och fick snart ut alla fyra spön. De var långt ut, mitt i den värsta blåsten och åtminstone 30 meter utanför de andra. Jag hade betat mina spön med mört, släppt ner dem någon meter över 8-9 meters djup och satt vippan hårt för att slippa vindfäll. Nu jädrar, nu skulle här fiskas gädda.
(fotograf Christian Johansson)
Förmiddagen var trög, jag fångade en gädda runt 2 kg runt 11 men annars hade det inte hänt någonting, inte ens när vi hällt upp kaffe och tagit fram bullar. Ja så här är det ibland på sjön och även fast det fick oss att misstro det hela lite så försökte vi hålla andan uppe. Grillen tändes och korvarna plockades fram. Inte ens när vi åt korv, vilket normalt brukar bjuda på ett fäll eller två, hände något.
Men så strax efter middag, då jag satt och pimplade för fullt i ett av ismetehålen, skriker Jörgen att det är fäll på ett av mina spön. Jag kastar pimpelspöet och springer ut, när jag närmar mig ser jag hur spötoppen böjer sig några gånger och väl framme ser jag att rullen släpper ut lina sakta och i omgångar. Jag tar upp spöet, kopplar bort limklämman bak och sätter mothugget, drillar fisken snabbt och den här var störst hittills, men ändå bara runt 3 kg. Jag släpper tillbaks gäddan efter en snabb fotosession och ska precis till att släppa ner en ny mört i hålet när det fäller på spöet bredvid.
-Här har du, säger jag. Jag lämnar över spöet till Jörgen som riggar klart medan jag går sakta mot spöet som precis indikerat napp, försiktig närmar jag mig för att inte skrämma gäddan så den spottar mörten. Gäddan går fortfarande och jag greppar spöet. Samtidigt fäller det på ett spö längre in, det är ett av Björns spön och han hinner precis komma fram till sitt tills jag sätter in ett stadigt mothugg. Omedelbart förstår jag att den här fisken är en större gädda, spöet böjer sig kraftigt vid mothugget och det finns ingen tillstymmelse till rörelse djupt där nere. Jag lyfter spöet så mycket jag orkar och det ger med sig lite grann, sedan känner jag tre stycken långsamma och bestämda gung i spöet som nästan knäcks, så mycket är det böjt. Vilken tur att det inte var på mitt lilla spö, tänker jag och börjar pumpa upp fisken mot hålet. Jag lyfter allt vad jag orkar, sänker spötoppen samtidigt som jag vevar in slacklina och så gör jag om samma procedur igen. Snart visar sig gäddan för första gången och då står Anders bredvid mig, vi ser båda att gäddan är stor men gissar att den kanske är runt 6-7 kg. Björn hojtar lite nervöst på Anders att hans gädda är stor och Anders lämnar mig till mitt öde för att kunna hjälpa Björn med landning. När min gädda visar sig för andra gången går det upp för mig att den är enorm, förmodligen den största jag någonsin fått och jag tittar nervöst mot de andra som alla står runt Björn och tittar ner i hålet.
-Den är hur stor som helst, skriker jag. Den är nog över 10!
Ska det äntligen vara dags att lyckas fånga en 10+ gädda?
Det håller på så här några gånger, jag får upp gäddan till iskanten och den simmar ner i djupet igen. Gång på gång ända tills jag känner att hon börjar tröttna. De andra är i full gång med att landa Björns gädda och nu är det dags för mig, det får bli att försöka greppa den själv. Vilken tur att jag är van vid att ta gälgrepp, men det hjälper inte så mycket när jag möts av ett gap som skulle kunna sluka halva underarmen. Gäddan skakar huvudet i hålet och det är nära att jag får en av trekrokarna i handen. Men till slut kan jag känna att fingrarna glider rätt och jag greppar den stora gäddhonan. Nu är Anders på väg och jag känner att jag slutligen kan andas ut. Jag lyfter upp henne halvvägs för att se hur stor hon är och är nu ännu mer säker på att hon kommer gå över 10 kg. Anders tittar med stora ögon på mig och jag kan se glädjen i hans ansiktsuttryck. Jag vet inte hur jag såg ut men jag kände en lycka som jag sällan känt förr.
(fotograf Anders Fondelius)
(fotograf Anders Fondelius)
Vi väger och mäter henne fort, sedan släpper jag ner henne i hålet igen med stjärtfenan först och håller henne i gälgreppet under vattnet tills Anders fått igång kameran, ett förevigande är ett måste. Det är min största gädda någonsin och jag vill ha många foton. Han klickar som en besatt tills jag tycker att hon måste tillbaks igen. Jag håller henne i stjärtfenan och låter henne ta igen sig, få tid att sila vatten genom gälarna och samla kraft för att kunna simma iväg på egen hand. Till slut smiskar hon kraftfullt med stjärtfenan och jag släpper taget, så tittar jag på när hon simmar ner i djupet igen.
(fotograf Anders Fondelius)
Mitt adrenalin är fortfarande högt och det håller i sig ända till hemgång. Jag kan knappt vänta tills jag kommer hem och kan berätta för vännerna som inte var med, vilken gädda jag fångat.
(fotograf Anders Fondelius)
Snabbt plockar vi in våra prylar, packar bilen och åker hem. Det enda jag tänker på är denna enorma best som jag fångat. En gädda med otroligt vacker teckning och ett nytt personligt rekord som jag nog inte kan toppa inom en nära framtid. Väl hemma brygger jag kaffe och sätter mig i soffan, nu slappnar jag av för första gången sen fångsten och det är nsätan så att ögonlocken faller ner tunga som bly. Kompisarna får några MMS med foton och jag tittar på sängen.
-Åh, tänker jag. Bara en liten stund. Det sista i mina tankar innan jag somnar är den stora gröna krokodilen. En mardrömsfisk för några, en lyckodröm för mig. En dröm som blev sann och något jag kommer ha med mig resten av mitt liv.
Jag sluter ögonen och sjunker snabbt in i drömmarnas värld, det här var jag värd...
Bifogade filer
Kommentera