Runubben har en lång historia. Vi kan nog börja i 50-talets slut.
Astrid Lindgren har en bror som heter Gunnar. Jag tror att det är han som stått modell för Emil. Gunnar blev riksdagsman i 1:a kammaren för dåvarande Bondeförbundet. Han roade sig med att skriva årskrönikor om tillståndet i Sverige, riksdagen och annorstädes. Han hade tagit greppet att förlägga historien till vikingatid. Serien kallades Ur Gustav Mångvis Saga och vart år men även många personer och fenomen fick en särskild benämning. Tage Slingerskank var ju en betydande kämpe på den tiden. Fjärrsnackare, allmannalur och flimmerbilder var vanliga i pörtena och luftsprutteriet flög härs och tvärs. Nåväl dessa böcker illustrerades av Ewert Karlsson, EWK. EWK är en favorit.
Jag har de flesta böckerna kvar och brukar emellanåt läsa dem. Det är intressant att se hur lite som förändrats ändå.
På den tiden jag var gift for familjen till Idre Fjäll någon vecka på somrarna. Jag letade undangömda smultronställen och ett fann jag vid en å, som kallas Valan. Den gamla asatro boken Voluspa brukar ju översättas med Valans spådom.
Jag fick för mig att jag skulle skriva nåt på allitteration om min syn på sportfiskeetik. 1993 anordnade Idre Fjäll en kurs för att lära ut flugfiske. Massor av flugfiskets koryféer var inbjudna som stämningsförhöjare och så några som kanske inte är kända för sitt fiske men råkade ha sommarstuga i trakten. EWK fiskade fluga och hade sommarstuga där uppe. Han var med och så jag men jag lärde mig inte flugfiskets teknik. Däremot hade jag nöjet att få bisträcka EWK med några meter tafslina. En mycket värdfull linstump för mig. EWK hade ingen aning om att vi mötts men vad spelar det för roll.
Året efter skulle kursen hållas igen men då kunde jag inte vara med. Däremot hade jag börjat fundera runt att illustrera texten. Och illustrationen skulle vara EWK inspirerad. Tänkte att framtida deltagare skulle få detta ”mästerverk” som minne av genomgången kurs. Jag hittade ingen bra lösning på det här och tiden rann ut och jag tror att man har lagt ner dessa flugfiskekurser nu.
Alltnog. En natt fick jag för mig att texten naturligtvis skulle vara i runskrift och en annan natt kom jag på att runorna skulle skrivas i fiskevattnet och och både utgöra vattenglitter och åns stilla sorlprat sen kom jag på att bergen i bakgrunden måste få säga nåt de också.
Jag funderar på att karva ut gubben ur en tusenårig furuplanka…men var får man tag i en sån?…eller så gör jag en skåplucka med gubben på eller så kanske…
Pastischen är min form av ärebetygelse till dessa framgångsrika kämpar.
Jag skickar med lite tolkningshjälp men lite får ni grubbla själva också
Om runor, stavningsregler och hur jag formulerat texten.
Runorna var mer än skrivtecken på vikingatiden. Varje runa hade utöver sitt ljudvärde även en speciell magi, som den runkunnige kunde använda till att sia, skydda, bota eller skada. Olika varianter var i bruk under lång tid i Norden och på Brittiska öarna. ”Älvdalsrunorna” utvecklades så att de hade ett tecken för varje ljud och användes av allmogen till slutet av 1800-talet i Älvdalen.
Man dubbelskrev inte runorna, inte heller fanns stor bokstav. ”Skulle” blev alltså ”skule”. Vissa runor stod för flera ljud och då skrev man bara en runa. ”Börje” blev alltså ”buri”. Om ett ord slutade med samma ljud, som nästa började med, så uteslöt man den begynnande runan i det andra ordet och skrev ihop dem. ”… Munte red på sin Brunte. Efter kom …”blev alltså”… munte red på sin bruntefter kom …” Speciella tecken för siffror fanns inte utan man ”bokstaverade” dessa. Meningarna skrevs åt både höger och vänster. Riktningen var i allmänhet från huvud till svans på rundrakarna. Det förekom att man spegelvände runor av misstag eller avsiktligt för att förvilla dem, som inte var så säkra på runtydning. Dessa stavningsregler har jag följt.
Man hade en annorlunda grammatik och syntax på den tiden, där till exempel verben oftast placerades sist. De grammatiska och syntaktiska reglerna har jag inte följt.
Jag har valt ord som har nordiskt/germanskt ursprung.
Runskrifter tyds genom att man ”translittererar” dem. Det går till så att runorna översätts till motsvarande bokstäver. Därefter formas orden och slutligen moderniserar man texten till nutidsspråk.
Pastischen är uppbygd av normalrunor, lönnrunor och binderunor. Normalrunor är de tecken vi kallar för just runor. Dessa delades in i tre ätter. Lönnrunor var en form av chiffer och fanns i flera varianter men de byggde på runornas ätter och den enskilda runans ordning i ätten. Man måste alltså veta mer om runorna än bara deras ljudvärde för att tyda dem.
Med binderunor menades att runornas stavar sammanfogades i lodrät linje. Ett sådant skrivsätt ansågs vara fyllt av extra mycket kraft.
Astrid Lindgren har en bror som heter Gunnar. Jag tror att det är han som stått modell för Emil. Gunnar blev riksdagsman i 1:a kammaren för dåvarande Bondeförbundet. Han roade sig med att skriva årskrönikor om tillståndet i Sverige, riksdagen och annorstädes. Han hade tagit greppet att förlägga historien till vikingatid. Serien kallades Ur Gustav Mångvis Saga och vart år men även många personer och fenomen fick en särskild benämning. Tage Slingerskank var ju en betydande kämpe på den tiden. Fjärrsnackare, allmannalur och flimmerbilder var vanliga i pörtena och luftsprutteriet flög härs och tvärs. Nåväl dessa böcker illustrerades av Ewert Karlsson, EWK. EWK är en favorit.
Jag har de flesta böckerna kvar och brukar emellanåt läsa dem. Det är intressant att se hur lite som förändrats ändå.
På den tiden jag var gift for familjen till Idre Fjäll någon vecka på somrarna. Jag letade undangömda smultronställen och ett fann jag vid en å, som kallas Valan. Den gamla asatro boken Voluspa brukar ju översättas med Valans spådom.
Jag fick för mig att jag skulle skriva nåt på allitteration om min syn på sportfiskeetik. 1993 anordnade Idre Fjäll en kurs för att lära ut flugfiske. Massor av flugfiskets koryféer var inbjudna som stämningsförhöjare och så några som kanske inte är kända för sitt fiske men råkade ha sommarstuga i trakten. EWK fiskade fluga och hade sommarstuga där uppe. Han var med och så jag men jag lärde mig inte flugfiskets teknik. Däremot hade jag nöjet att få bisträcka EWK med några meter tafslina. En mycket värdfull linstump för mig. EWK hade ingen aning om att vi mötts men vad spelar det för roll.
Året efter skulle kursen hållas igen men då kunde jag inte vara med. Däremot hade jag börjat fundera runt att illustrera texten. Och illustrationen skulle vara EWK inspirerad. Tänkte att framtida deltagare skulle få detta ”mästerverk” som minne av genomgången kurs. Jag hittade ingen bra lösning på det här och tiden rann ut och jag tror att man har lagt ner dessa flugfiskekurser nu.
Alltnog. En natt fick jag för mig att texten naturligtvis skulle vara i runskrift och en annan natt kom jag på att runorna skulle skrivas i fiskevattnet och och både utgöra vattenglitter och åns stilla sorlprat sen kom jag på att bergen i bakgrunden måste få säga nåt de också.
Jag funderar på att karva ut gubben ur en tusenårig furuplanka…men var får man tag i en sån?…eller så gör jag en skåplucka med gubben på eller så kanske…
Pastischen är min form av ärebetygelse till dessa framgångsrika kämpar.
Jag skickar med lite tolkningshjälp men lite får ni grubbla själva också
Om runor, stavningsregler och hur jag formulerat texten.
Runorna var mer än skrivtecken på vikingatiden. Varje runa hade utöver sitt ljudvärde även en speciell magi, som den runkunnige kunde använda till att sia, skydda, bota eller skada. Olika varianter var i bruk under lång tid i Norden och på Brittiska öarna. ”Älvdalsrunorna” utvecklades så att de hade ett tecken för varje ljud och användes av allmogen till slutet av 1800-talet i Älvdalen.
Man dubbelskrev inte runorna, inte heller fanns stor bokstav. ”Skulle” blev alltså ”skule”. Vissa runor stod för flera ljud och då skrev man bara en runa. ”Börje” blev alltså ”buri”. Om ett ord slutade med samma ljud, som nästa började med, så uteslöt man den begynnande runan i det andra ordet och skrev ihop dem. ”… Munte red på sin Brunte. Efter kom …”blev alltså”… munte red på sin bruntefter kom …” Speciella tecken för siffror fanns inte utan man ”bokstaverade” dessa. Meningarna skrevs åt både höger och vänster. Riktningen var i allmänhet från huvud till svans på rundrakarna. Det förekom att man spegelvände runor av misstag eller avsiktligt för att förvilla dem, som inte var så säkra på runtydning. Dessa stavningsregler har jag följt.
Man hade en annorlunda grammatik och syntax på den tiden, där till exempel verben oftast placerades sist. De grammatiska och syntaktiska reglerna har jag inte följt.
Jag har valt ord som har nordiskt/germanskt ursprung.
Runskrifter tyds genom att man ”translittererar” dem. Det går till så att runorna översätts till motsvarande bokstäver. Därefter formas orden och slutligen moderniserar man texten till nutidsspråk.
Pastischen är uppbygd av normalrunor, lönnrunor och binderunor. Normalrunor är de tecken vi kallar för just runor. Dessa delades in i tre ätter. Lönnrunor var en form av chiffer och fanns i flera varianter men de byggde på runornas ätter och den enskilda runans ordning i ätten. Man måste alltså veta mer om runorna än bara deras ljudvärde för att tyda dem.
Med binderunor menades att runornas stavar sammanfogades i lodrät linje. Ett sådant skrivsätt ansågs vara fyllt av extra mycket kraft.
Bifogade filer
:
Kommentera