Det började redan i höstas, Cenneth började prata om bäverjakt i november stod vi och rev en bäverdamm som vi senare på kvällen skulle sitta och titta på och vara beredda när bävern kom och lagade och då skulle han få smaka på bly.
Denna kyliga höstkväll såg vi inte minsta livstecken, men nästa dag hade den lilla rackarn likt förbannat lagat sin damm under natten.
Vi beslutade att det inte går att jaga bäver på hösten då den inte kommer ut förens det är mörkt, jag skulle få ta en till våren istället sa Kenta.
Igår var det alltså dags Kenta hade skjutit bom på en i helgen och hittat ett perfekt ställe där han huggit bort sly och grenar så man har en bra platts att sitta på span på.
Cenneth kom ner och skulle hämta mig på HD, han trampade runt som en alldeles för kåt tonåring och gav mig ingen ro att sitta ända till 16:30, så vi lämnade bygget redan 16:25.
Under lagom grabbigt snuskpratande käkade på hamburgare på Big boy så vi skulle stå oss mot kvällen.
Sedan for vi hem till mig och bytte om, Kenta hade ”skitsnygga” Helly Hansen pälsfiberkalsonger i klar orange färg.
Efter en massa lager av kläder avslutades det hela med grön kamouflage på både byxa och jacka.
Sedan bar det iväg i i Kentas BMW, han kör som en biltjuv och jag tänkte att jag har nog tur om jag klarar livhanken, grusväg med tjällossning och hög fart gör att stjärten sällan har kontakt med själva sätet, nästa gång jag åker med honom ska jag ha hjälm.
Jag gissar att han var lika ivrig som jag att komma ut på passet, näe han var nog ännu ivrigare.
Tur var det i alla fall att farbror blå inte var ute med sina laserpistoler.
Väl framme vid vändplan parkerade vi bilen och jag fick order om att från och med nu tillåts bara lätta fisar och inga brakskitar eller annat skitprat vi skulle vara tysta som möss.
Vi smög ner mot bäcken och trasslade oss genom skogen till den lilla glänta som Kenta huggit upp i helgen som var.
Det såg fint ut mycket fint, vi satt och spanade i våra kikare och lyssnade Ibland tände Kenta en tändsticka för att se att vinden inte låg mot sjön där bäver skulle komma ifrån, röken blåste åt rätt håll och jag kände mig tokladdad.
Men vad fan var det som skramlade och levde skithus, det måste vara ett grustag längre upp längs vägen och det kunde vara en stenkross som förde ett sånt förbannat oväsen.
Det störde oss men frågan var om det skulle störa bävern?
18:30 vinden avtar och det börjar bli lugnt, man hör fåglar och konstiga ljud från skogen men ingen bäver i sikte.
Den satans stenkrossen skramlar ännu hur länge ska de jobba egentligen?
Cenneth sträcker på halsen och börjar sniffa i vinden som en jakthund, är han riktigt i skallen eller driver han med mig tänker jag och då viskar fanskapet att han kan lukta sig till en bäver!
Hallå! Han har säkert värre virrvarr i skallen än vad jag har tänker jag.
Min vi kan ändå hantera våra sjukdomar och vet vad den bästa medicinen är.
Jag provar att sikta mot det där stället där bäver ska kliva upp, det känns inte bra jag får inget bra sikte när jag sitter på min lilla stol.
Därför provar jag lite olika varianter och bestämmer till sist att jag kommer att skjuta knästående med vänster armbåge vilande mot mitt vänstra knä, det är det stadigaste och bästa positionen för mig, klockrent.
19:00 jag har ställt undan stolen då den bara är i vägen om det blir skott läge och det känns bättre att stå upp i den lilla gläntan, stolen är lite liten på nå vis sitsen måste ha krympt på 20 år.
Jag står förmodligen och tänker på om jag kommer att klara av pressen när den simmar fram.
Då klappar Kenta till mig på benet och viskar – han är på gång…
Då hör jag ett plask och Cenneth berättar att han såg vågor vid utloppet från sjön.
Min puls ökar nåt fruktansvärt och jag märker hur jag känner mitt hjärta slå bröstet.
Men det händer inget mer, det är dött.
Jaha tänker jag det är stenkrossens fel eller kände den vår vittring?
Trotts mitt förbud om att prata viskar jag frågan till Kenta,
- näe fan vinden ligger rätt och jag tror inte stenkrossen gör så mycket.
19:58 jag börjar misströsta det har vart helt tyst i 40 minuter nu, gubben i stenkrossen gjorde kväll till sist och en bil körde förbi uppe vägen för en stund sedan
Gubbjävel tänker jag.. fan jag tror jag vill skjuta honom istället att föra ett sånt jävla liv i den fina skogen så sent på kvällen i solnedgång, bergis han som pajat min bäverjakt.
Kenta viskar –kolla
Han ger mig sin kikare som är bättre än min egen och ger anvisningar om vart jag ska titta.
Jag ser ingenting men så helt plötsligt får jag se den simmar i den öppna delen till vänster om bäcken vid utloppet.
Så jag ser den några sekunder innan den försvinner bakom en vassrugge, jag tittar i kikaren mot den lilla passagen där bäcken liksom börjar.
Och så kommer den sakta simmar den ner i bäcken mot oss, jag rör inte en fena frågan är om jag andas? Det vet jag inte för mitt hjärta bultar så det snart kommer farande genom min kamouflagejacka jag tittar och följer den en stund sedan ger jag kikaren till Kenta och tar bössan.
Jag ställer mig på knä och iakttar djuret genom kikarsiktet, jag märker att jag viskar hela tiden – den kommer den kommer .
Bävern går upp på exakt det ställe som SuperKenta pekat ut. Men den ligger i liten grop och jag har inte riktigt bra korn på den, jag ser hur den ligger och vädrar med nosen.
Jag flyttar mig lite i sidled för jag har dessutom en liten grankvist som skymmer lite längre fram det räcker men 10 cm så får jag helt fri sikt.
Bäver backar då ner i vattnet igen och jag tänker satan..
Men så kryper den upp igen, jag får inte missa jag får inte missa tänker jag.
Djuret sitter nu helt perfekt jag har hela bredsidan mot mig, jag hör hor den börjar gnaga och jag förstår att nu kan jag ta tid på mig för den misstänker ingenting.
Mitt hjärta bultar lika högt som stenkrossen nyss gjorde känns det som undrar om Kenta också hör det tänker jag.
Jag siktar någonstans på en punkt som ligger en bit framför mitten på kroppen och trycker av.
PANG jag tittar i siktet men ser fan inget.. oj vad hände? Så hör jag Kenta säga denna gång utan att viska. – GRATTIS den är stendöd.
Jag känner mig helt mållös och fattar inte riktigt att jag lyckades knäppa den lille krabaten.
Jag blir virrig förmodligen eftersom jag helt plötsligt upptäcker att jag andas.
Vi går de 30 metrarna fram mot bävern Kenta tar en pinne och drar den över bäcken till vår sida,
En vuxen bäver jösse så stor den är!
Nu blir jag lite besviken, jag har träffat rätt i skallen så troffekraniet kan jag glömma.
Men det är ändå jävligt fräckt.
Jag får bära den mot bilen, den är tung och jag blir rejält andfådd och trött på 150 meter.
Förvånad över att ett dött djur kan vara så slappt.
Jag håller i varsitt bakben över mina axlar och det rinner riktigt bäverblod på min rygg, det känns manligt.
Vi lägger den i en sopsäck och kaster in den i skuffen, sedan åker vi hemåt.
Jag känner mig stolt och grabbig så det sjunger om det.
Men vart är mina hemnycklar? nu är jag rejält virrig, jag strulade med dom när jag vi packade in bilen för hemfärd.
Jag är uppspelt och ber Kenta stanna, jodå de låg i den blodiga jackans ficka fast jag trodde jag la dom i byxorna.
Nu känns det behagligt att åka bil, Kentas högerfot är mycket lättare och jag tror inte hastighetsmätaren passerar 80 vid ett enda tillfälle.
Väl hemma ska bäver flås i mitt garage, får man inget kranium får det väl bli en mössa, jag virrar på och letar grejer och springer upp och ner till lägenheten för jag glömt det jag gick upp för att hämta.
Den visar sig för övrigt väga 19 kilo.
Att flå en bäver är svårt, mycket svårt men det tar jag en annan gång.
/Zeb Macahan
Denna kyliga höstkväll såg vi inte minsta livstecken, men nästa dag hade den lilla rackarn likt förbannat lagat sin damm under natten.
Vi beslutade att det inte går att jaga bäver på hösten då den inte kommer ut förens det är mörkt, jag skulle få ta en till våren istället sa Kenta.
Igår var det alltså dags Kenta hade skjutit bom på en i helgen och hittat ett perfekt ställe där han huggit bort sly och grenar så man har en bra platts att sitta på span på.
Cenneth kom ner och skulle hämta mig på HD, han trampade runt som en alldeles för kåt tonåring och gav mig ingen ro att sitta ända till 16:30, så vi lämnade bygget redan 16:25.
Under lagom grabbigt snuskpratande käkade på hamburgare på Big boy så vi skulle stå oss mot kvällen.
Sedan for vi hem till mig och bytte om, Kenta hade ”skitsnygga” Helly Hansen pälsfiberkalsonger i klar orange färg.
Efter en massa lager av kläder avslutades det hela med grön kamouflage på både byxa och jacka.
Sedan bar det iväg i i Kentas BMW, han kör som en biltjuv och jag tänkte att jag har nog tur om jag klarar livhanken, grusväg med tjällossning och hög fart gör att stjärten sällan har kontakt med själva sätet, nästa gång jag åker med honom ska jag ha hjälm.
Jag gissar att han var lika ivrig som jag att komma ut på passet, näe han var nog ännu ivrigare.
Tur var det i alla fall att farbror blå inte var ute med sina laserpistoler.
Väl framme vid vändplan parkerade vi bilen och jag fick order om att från och med nu tillåts bara lätta fisar och inga brakskitar eller annat skitprat vi skulle vara tysta som möss.
Vi smög ner mot bäcken och trasslade oss genom skogen till den lilla glänta som Kenta huggit upp i helgen som var.
Det såg fint ut mycket fint, vi satt och spanade i våra kikare och lyssnade Ibland tände Kenta en tändsticka för att se att vinden inte låg mot sjön där bäver skulle komma ifrån, röken blåste åt rätt håll och jag kände mig tokladdad.
Men vad fan var det som skramlade och levde skithus, det måste vara ett grustag längre upp längs vägen och det kunde vara en stenkross som förde ett sånt förbannat oväsen.
Det störde oss men frågan var om det skulle störa bävern?
18:30 vinden avtar och det börjar bli lugnt, man hör fåglar och konstiga ljud från skogen men ingen bäver i sikte.
Den satans stenkrossen skramlar ännu hur länge ska de jobba egentligen?
Cenneth sträcker på halsen och börjar sniffa i vinden som en jakthund, är han riktigt i skallen eller driver han med mig tänker jag och då viskar fanskapet att han kan lukta sig till en bäver!
Hallå! Han har säkert värre virrvarr i skallen än vad jag har tänker jag.
Min vi kan ändå hantera våra sjukdomar och vet vad den bästa medicinen är.
Jag provar att sikta mot det där stället där bäver ska kliva upp, det känns inte bra jag får inget bra sikte när jag sitter på min lilla stol.
Därför provar jag lite olika varianter och bestämmer till sist att jag kommer att skjuta knästående med vänster armbåge vilande mot mitt vänstra knä, det är det stadigaste och bästa positionen för mig, klockrent.
19:00 jag har ställt undan stolen då den bara är i vägen om det blir skott läge och det känns bättre att stå upp i den lilla gläntan, stolen är lite liten på nå vis sitsen måste ha krympt på 20 år.
Jag står förmodligen och tänker på om jag kommer att klara av pressen när den simmar fram.
Då klappar Kenta till mig på benet och viskar – han är på gång…
Då hör jag ett plask och Cenneth berättar att han såg vågor vid utloppet från sjön.
Min puls ökar nåt fruktansvärt och jag märker hur jag känner mitt hjärta slå bröstet.
Men det händer inget mer, det är dött.
Jaha tänker jag det är stenkrossens fel eller kände den vår vittring?
Trotts mitt förbud om att prata viskar jag frågan till Kenta,
- näe fan vinden ligger rätt och jag tror inte stenkrossen gör så mycket.
19:58 jag börjar misströsta det har vart helt tyst i 40 minuter nu, gubben i stenkrossen gjorde kväll till sist och en bil körde förbi uppe vägen för en stund sedan
Gubbjävel tänker jag.. fan jag tror jag vill skjuta honom istället att föra ett sånt jävla liv i den fina skogen så sent på kvällen i solnedgång, bergis han som pajat min bäverjakt.
Kenta viskar –kolla
Han ger mig sin kikare som är bättre än min egen och ger anvisningar om vart jag ska titta.
Jag ser ingenting men så helt plötsligt får jag se den simmar i den öppna delen till vänster om bäcken vid utloppet.
Så jag ser den några sekunder innan den försvinner bakom en vassrugge, jag tittar i kikaren mot den lilla passagen där bäcken liksom börjar.
Och så kommer den sakta simmar den ner i bäcken mot oss, jag rör inte en fena frågan är om jag andas? Det vet jag inte för mitt hjärta bultar så det snart kommer farande genom min kamouflagejacka jag tittar och följer den en stund sedan ger jag kikaren till Kenta och tar bössan.
Jag ställer mig på knä och iakttar djuret genom kikarsiktet, jag märker att jag viskar hela tiden – den kommer den kommer .
Bävern går upp på exakt det ställe som SuperKenta pekat ut. Men den ligger i liten grop och jag har inte riktigt bra korn på den, jag ser hur den ligger och vädrar med nosen.
Jag flyttar mig lite i sidled för jag har dessutom en liten grankvist som skymmer lite längre fram det räcker men 10 cm så får jag helt fri sikt.
Bäver backar då ner i vattnet igen och jag tänker satan..
Men så kryper den upp igen, jag får inte missa jag får inte missa tänker jag.
Djuret sitter nu helt perfekt jag har hela bredsidan mot mig, jag hör hor den börjar gnaga och jag förstår att nu kan jag ta tid på mig för den misstänker ingenting.
Mitt hjärta bultar lika högt som stenkrossen nyss gjorde känns det som undrar om Kenta också hör det tänker jag.
Jag siktar någonstans på en punkt som ligger en bit framför mitten på kroppen och trycker av.
PANG jag tittar i siktet men ser fan inget.. oj vad hände? Så hör jag Kenta säga denna gång utan att viska. – GRATTIS den är stendöd.
Jag känner mig helt mållös och fattar inte riktigt att jag lyckades knäppa den lille krabaten.
Jag blir virrig förmodligen eftersom jag helt plötsligt upptäcker att jag andas.
Vi går de 30 metrarna fram mot bävern Kenta tar en pinne och drar den över bäcken till vår sida,
En vuxen bäver jösse så stor den är!
Nu blir jag lite besviken, jag har träffat rätt i skallen så troffekraniet kan jag glömma.
Men det är ändå jävligt fräckt.
Jag får bära den mot bilen, den är tung och jag blir rejält andfådd och trött på 150 meter.
Förvånad över att ett dött djur kan vara så slappt.
Jag håller i varsitt bakben över mina axlar och det rinner riktigt bäverblod på min rygg, det känns manligt.
Vi lägger den i en sopsäck och kaster in den i skuffen, sedan åker vi hemåt.
Jag känner mig stolt och grabbig så det sjunger om det.
Men vart är mina hemnycklar? nu är jag rejält virrig, jag strulade med dom när jag vi packade in bilen för hemfärd.
Jag är uppspelt och ber Kenta stanna, jodå de låg i den blodiga jackans ficka fast jag trodde jag la dom i byxorna.
Nu känns det behagligt att åka bil, Kentas högerfot är mycket lättare och jag tror inte hastighetsmätaren passerar 80 vid ett enda tillfälle.
Väl hemma ska bäver flås i mitt garage, får man inget kranium får det väl bli en mössa, jag virrar på och letar grejer och springer upp och ner till lägenheten för jag glömt det jag gick upp för att hämta.
Den visar sig för övrigt väga 19 kilo.
Att flå en bäver är svårt, mycket svårt men det tar jag en annan gång.
/Zeb Macahan
Kommentera