Termometern i köket visar -18,2. I mitt stilla sinne tänker jag att det "bara" är -18.2. För två dagar sedan, när jag skulle åka iväg på jobbet visade termometern faktiskt -31,8. Det är sinnessjukt kallt. Även här i Jämtland, där vi har vindar som drar ner från fjällen, tar fart över Storsjöflaket och letar sig in i Östersunds mörka gränder och gator.

Bilrutor isar igen med vackra abstrakta mönster, nästan liknande en mikroskopisk bild av snöflingor.
Jag, som är uppväxt med vackra vinterdagar då solen lyser stark som en 1000w lampa på en byggarbetsarbetsplats, på en klarblå himmel liknande ett stilla hav på en paradisort, gillar inte riktigt den här kylan. Men vem, å andra sidan gör det?

Därför väljer jag istället att minnas en av de saker jag älskar med vintern. Och varför inte dela med mig av dessa minnen? Och då väljer jag att inte specificera in mig på något minne, utan väljer istället det som är gemensamt för de bästa minnen jag har. En känsla.

De dagar jag är van vid den här tiden på året brukar betyda isfiske. Som de flesta här i Jämtland har jag alltid pimplat fjällröding på vintern. Och det är något jag älskar, och för alltid kommer att älska.

Klockan ringer tidigt, och den typiskt småfuktiga luften i en halvljummen husvagn gör att man fryser ordentligt när man vaknar. Jag sover i underställ för jag vet att det kan vara kallt, och för att jag vet att det är just den här oundvikliga fukten som får en att frysa om nätterna.
Men det skiter jag i...Jag kliver upp, piggare än någon annan morgon. För jag vet.

Jag vet att idag kommer jag få göra något som får den vardagliga stressen att försvinna, om än bara för några timmar.
Kaffet kokas upp i rejäl mängd. Det ska ju båda fylla morgonkopp och termos. Mackor packas ner i fryspåsar, för att sedan placeras strategiskt i en ryggsäck. Inträngt mellan betesfyllda lådor, spolar med linor, och 8 färdigriggade spön.

Mellan ge glesa granarna på husvagnsparkeringen börjar jag kunna urskilja en strimma ljus mellan kvistarna, och jag vet att klockan då börjar bli runt halv sju. Det är då jag också, utan att ha slängt ett trött öga på termometern, ger mig ut ur husvagnen för att uträtta det alltid så viktiga morgonbehovet.

I förtältet är luften riktigt kall och fuktig. Men jag känner att det inte är så farligt kallt ute ändå, och när jag sakta drar i kedjan för att öppna dörren känner jag tydligt på handen hur frisk luft trycker sig in för att byta plats med den gamla och lite dåliga luften som legat och dragit sig i tältet under hela natten.

Jag tar ett djupt andetag, för det är ett måste...Man måste känna på dagen, och det gör man enklast genom att känna på den luft som snart skall väcka ett fjällandskap till liv tycker jag.
Bakom husvagnen finns en liten uppskottad snöhög, som redan har blivit bemött av det oundvikliga fenomen varje isfiskande människa tycks måste uträtta på morgonen.

När allt är packat och flertalet lager med kläder är på, är det tid för att ta sig ner på den sjö man bestämt sig för att fiska på just denna dag.
I mitt fall är det oftast samma sjö, då den vid rätt tid på året alltid kommer att leverera fisk. Oavsett vart på sjön man befinner sig. Oavsett djup, metod, bete, plats, så kommer man garanterat att gå hem med minst ett par matfiskar i ryggsäcken.[/COLOR]


De första stegen ner mot sjön är alltid lite tunga, men jag är inte riktigt vaken ännu och jag har inte full rörelseförmåga med alla kläder och packning. Men när siktet är inställt, och jag nästan börjar känna i fingrarna hur spöt kommer att buga för de röda bukarna, blir jag snabbt lätt som en fjäder och takten börjar öka.

Väl nere på sjön befinner jag mig i ett sökande med blicken efter den plats jag idag tror kommer kunna ge den bästa upplevelsen. Den sjön jag fiskar i är ofta väldigt djup, och det finns ett ställe på sjön som är känt för att alltid leverera. Med siktet inställt på den plats som till synes verkar vara orörd för tillfället blir det nästan en lätt joggingtur dom 300 metrarna det är från stranden till platsen.

Ryggsäcken kastas av i farten, skyddet för skären på isborren likaså och innan man hunnit stanna helt sitter de första två varven på spiralen redan nere i isen. Första hålet är borrat, andra hålet är borrat, tredje, fjärde och femte likaså. För alla vi som fiskar efter röding på vintern, vet att dom går i stim. Och det kan skilja två meter från ett hål som inte ger någonting, till ett hål som ger oerhört bra fiske.

Som alltid börjar jag med ett vanligt blänke helt i koppar, med en pimpelkrok som är agnad med maggot. Ner till botten, dunka den ett par gånger och ta upp en decimeter för att sedan variera med hårda och långa lockryck, följt av korta och små darrningar.
Solen börjar på att visa sig över trädtopparna, himlen är näst intill klarblå, så när som på ett par moln vid sjöns norra del. Ett par kilometer bort på sjön kan man se en annan entusiast som står och väntar förväntansfullt på att de vackra kungarna i fjällsjön med glänsande röda bukar ska böja hans spötopp ner mot isen.

Fågelkvitter kan höras vid strandkanterna, och ju längre in på morgonen man kommer kan man höra en och annan skoter åka förbi på avstånd, och man känner att nu, nu är vi ett med den natur vi annars oftast väljer att ignorera.
Med ansiktet blundande och vänt mot den allt mer tilltagande värmen i solen känner jag plötsligt hur det rycker i fingrarna. Ett engagerat fokus infinner sig snabbt i sinnet, och jag vänder blicken mot hålet och spötoppen.

Ryckningarna blir allt mer intensiv, och när jag som i det här fallet fiskar med haspel, drar jag upp spöt och driver in krokarna hårt i rödingens käft. Om fisken tar skada bryr jag mig faktiskt inte om, även om jag annars alltid utövar catch & release. Men röding fiskar jag inte enbart för nöje, utan även för att äta.

Min väldigt mjuka spötopp böjer sig rejält, och jag förstår att fisken sitter bra krokad. Jag börjar veva in, och känner att det hänger tungt på den tunna linan av flourocarbon. Men plötsligt kan jag urskilja en röd buk som snurrar nere i det annars mörka vattnet, och jag vet då att fisken snart kommer att visa sitt vackra jag för mig.
Och det gör den till slut.

Även om jag så länge jag kan minnas alltid har fiskat just röding för att äta så är det ett speciellt ögonblick när man väljer att ta fiskens liv. Jag gillar det inte, men jag tänker som så att jag tillhör en del av ett ekosystemet. Jag behöver äta, och fisken blir då mat för mig. Samtidigt så tar ja aldrig mer än 4 fiskar med mig, då det är vad som behövs för en middag för mig och min fru. Resten får gå tillbaka till sin egen värld.
När solen återigen börjar på att lysa mellan grenarna på de granar som pekar ståtligt mot skyn på stränderna, vet jag att det är dags att börja packa ihop och bege mig hemåt.

De fångade fiskarna som ska få bli dagens middag, lägger jag i en plastkasse, resten packar jag ner i ryggsäcken.
Med solen i ryggen, ett leende på läpparna och mitt sinne i ett rofullt tillstånd endast fiske kan ge, beger jag mig hemåt husvagnen.
Dagen är över, men längtan biter fast i bröstet för morgondagen, som jag hoppas på ska ge samma fina resultat.

För att inte helt avvika från inläggets titel, så kan jag säga att detta skrivs då när det enligt mig är j*vligt kallt, jag har en vindunk ståendes här bredvid, och så kikar jag just nu på Fränstam när han fiskar med hårda beten på FishEco!
Ha det bra, och skitfiske på er!