Trots alla tekniska och elektroniska detaljer som numera huserar inom det moderna specimenmetet har flötmetet behållit sin centrala roll och utgör faktiskt, om det utförs korrekt, en av metets effektivaste metoder.
Detta beror på att betet är lätt att omplacera, betet kan presenteras på valfritt djup, och flöten ger oftast en väldigt känslig nappindikation. Den enkla omplaceringen av tacklet, som kan kastas ut utan att skrämma fisk (till skillnad från tunga sänken och feeders vid bottenmete) är en av anledningarna till att jag själv föredrar flötmete efter sutare. Det enda man behöver tänka på är att man fortfarande måste meta på botten och för att flötet fortfarande ska ge en tillförlitlig nappindikation krävs ett lite annat tackel än vid vanligt flötmete i det fria vattnet. Den metod jag tycker fungerar bäst för mig har varit lyftmetoden, eller någon variant av den. Det som skiljer denna metod från vanligt flötmete är att flötet inte kommer att ryckas nedåt vid napp, utan flötet kommer istället att resa sig ur vattnet som en första nappindikation.
Det finns en ohygglig mängd flöten på marknaden och idag har utvecklingen gått så långt att de flesta flötesmodeller som säljs hos välsorterade redskapshandlare fungerar väl, men bara om de används vid rätt situation. För att lyftmetoden ska fungera krävs ett flöte som kan resa sig från vattenytan och då krävs givetvis ett långsmalt flöte av antenn- eller wagglertyp. Antennflöten kastar bättre, men oftast sker metet inom överskådligt avstånd så därför använder jag gärna wagglerflöten, som är känsligare och ger bättre nappindikation. Detta gäller speciellt wagglerflöten med väldigt tunn topp men nackdelen är de lätt går sönder vid håvning och mer robusta flöten av trä med kraftigare topp fungerar oftast lika bra.
Om man ska fiska vid botten vid vattendjup över två meter kan det vara nödvändigt att inte fixera flötet vid linan som man gör vid traditionellt mete för att tacklet ändå ska vara lättkastat. Låt istället flötet glida längs linan och bestäm flötets position med hjälp av en stoppknut på huvudlinan. Om flötets ögla är för stor för att kunna stoppas av enbart en stoppknut, så trä på en pärla mellan flötet och stoppknuten (flötet stoppas då av pärlan som i sin tur stoppas av stoppknuten).
En nattlig besökare...
Den enklaste versionen av lyftmetoden är att sätta endast ett splithagel 4-6 cm från kroken. Detta sänke ska vara tyngre än vad flötet kan bära och kommer således alltid att landa på botten. Flötets position kan sedan ändras så att det precis sticker upp ovanför ytan. När en fisk tar upp betet från botten kommer detta även att lyfta sänket, vilket gör att flötet reser sig upp ur vattnet.
För ett känsligare tackel kan man först sätta på sänken så att flötets antenn precis står rakt upp, men ändå står högt över vattnet. Sedan sätter man på ett napp-sänke 4-6 cm från kroken som precis får flötet att sjunka. Därefter kan man ställa in flötets position så att det precis sticker upp ovanför ytan. Vid napp kommer då flötet att lyftas så högt som flötet stod innan napp-sänket sattes på.
Ett ytterligare sätt är att först blya flötet så att det står helt perfekt i vattnet och det nedersta splithaglet ska då sitta 4-6 cm från kroken. Därefter överblyar man flötet genom att sätta dit ytterligare ett splithagel mellan de två splithaglen som sitter närmast kroken. Här är det väldigt viktigt att det nedersta splithaglet (som redan satt på plats 4-6 cm från kroken) är tyngre än det splithagel man sätter på efteråt. Det är nämligen skillnaden i vikt mellan dessa (det nedersta och det nypåsatta splithaglet) som bestämmer hur mycket flötet avlastas vid napp och avgör hur mycket flötet kommer att resa sig då fisken lyfter det nedersta sänket. Genom att laborera med olika storleksdifferenser mellan dessa två splithagel kan man också prova sig fram till den nappindikation som man själv föredrar.
En annan fördel med lyftmetoden är om man metar över en sluttande botten och fiskar vid en förbestämd plats, exempelvis en mäskplats. Om man kastar för långt kommer vattnet att vara djupare, flötet sjunker och kommer därför inte att synas. Då är det bara att veva in lite, ge slaklina och kolla om flötet ställer sig rätt. På detta sätt kan man hitta tillbaka till samma plats hela tiden, speciellt om man bestämmer kastriktningen med hjälp av strukturer på motsatta stranden. Kastar man för långt försvinner flötet och kastar man för kort kommer flötet att stå för högt.
Jag brukar ofta använda en kort tafs av lite tunnare lina närmast kroken, ofta fluorcarbon för att den är svår att upptäcka för fisken, men en tunnare nylonlina duger bra. På denna tafs ska endast napphaglet sitta. Alla andra splithagel ska fästas på huvudlinan. Om man fastnar i vegetation eller om fisken drar av linan under en fight, så är det tafsen som går av och inte huvudlinan. På detta sätt slipper man knyta om hela tacklet om man drar av det, det är ju bara att knyta på en ny tafs, men framför allt så slipper en tappad fisk simma omkring med en lång lina efter sig, utan bär bara med sig en kort tafs med ett splithagel på.
Jag hoppas att detta kan ger er lite fler ideér kring flötmete efter bottenätande fiskar såsom sutare. Det jag beskrivit här är bara några varianter och det finns säkert lika många möjliga variationer som det finns fiskare. Ut och prova själva och låt det avgöra just er specifika metod och presentation.
/ Fredrik Palm.