Jag fiskar! Kan jag ringa dig sen? Peter sa att vi skulle byta plats. Jag frågade om Peter var klar och han sa kör. Jag rev igång bössan och full muff. Jag hann just skrika till Peter -har du tagit upp ankaret? Peter tittar sig förtvivlat runt på durken.....NEEEJ skrek Peter...skit tänkte jag. Nu e vi fast! Jag hade hade full gas när jag snabbt slog av motorn och förberedde mig på det tvära stoppet...men det kom inte. Som tur var så var det bara dy där vi kastat ankar så det kom inget stopp. Ankaret vevades in och vi fortsatte vår kamp mot Mälarens best och klockan. Vid två när kylan hade nått svart bälte i tredje dan i mina fingrar så sa Peter att nu skiter vi i det här. Det kommer ändå bli mörkt när vi ska hem så vi kan lika gärna dra in och lämna vårt kort nu. Vi styrde kosan mot båtklubben. På vägen in provade vi några vassar utan resultat. Vi lämnade "vårt" (kåldolmar på Polska) resultat på bordet och styrde kosan norrut mot hamnen på Munkholmen. Vinden hade ökat så det var inte helt lätt att kryssa mellan vågorna. Det sista av kaffet hälldes upp. Svärfars mackor var redan slut så det fick bli kaffe svart. Frun hade ringt och sagt att det var bastu och mat hemma hos svärföräldrarna i Bålsta, jag tyckte det lät som en bra idé efter det här fiskafänget. Peter satt i fören och studsade. Det var en ovanligt gropig hemresa. Peter vinkade åt mig att jag skulle dra ned på gasen.
Fan om vi hade fått trolla sa han. Då hade vi vart kungar. Jag såg mynningen till bryggan på Munkholmen och sa att vi kunde ju trolla sista biten in. Alltid nått. Ut for varsin wobbler. Jag laddade på med den största Rappalan jag hade. Vi hade ju haft tur med en gul tidigare på dagen så det fick bli gult nu också.
Spöhållaren på min sida var lite defekt så jag fick hålla i den med ena hande och navigera med den andra samtidigt som jag smakade på det sista kaffet. Fingrarna som jag sedan länge tappat satt i alla fall kvar på handen. Regnet och blåsten och framför allt vågorna gjorde det här äventyret till en utmaning. Jag hade just torkat ögonen för att kunna sikta in bryggan som det klassiska ljudet av en skenande rulle väcker mig. Vad fan händer? Peter och jag har trollat en del utanför Sigtuna soch ibland när det har slagit på "nått stort" så har vi alltid trott att vi fastnat i nått märken, men den här gången fanns det inget märke. Rullen skrek som en skenande 80 kubikare, botten! tänkte jag. Försökte att få bort spöt från spåhållaren som just kantrat och pekade nedåt. När jag fått tag på spöt skrek Peter att jag var tvungen att lägga ur växeln, hade totalt glömt att jag var kapten på skutan. När väl spöt kommit loss så kunde vi bara konstatera att det här var STORT! Vi turades om att hålla spöt och bådas intryck blev bara klarare, det här var stort! Mitt tidigare rekord var en 9,990 kg gädda i älven i Lit så kanske det skulle tangeras. Dotterns digitalkamera togs fram, hurfunkar den här då? Peter som ha lite koll på datatekniken lyckade att få igång den. Peter sköt av några kort under invevningen, som tog en stund. Väj framme vid båten så sa vi enstämmigt, DEN HÄR E STOR! Håven, som för det här ändamålet hade passat bättre till bäcköring lät vi ligga i båten. Peter den gamla gädd kungen tog ett fast grepp, räknade till 3 och kastade in gäddan i båten. Otäckt hur ett gädd garnityr ser ut. Tänderna var 1 cm långa så det är inte konstigt att det blir blodvite om man inte är försiktig. Vi gjorde en mätning på 120 cm och vikten var ganska precis 12kg, den här hade gjort sig bra på tävlingen var det första vi sa. Fisken släpptes tillbaka och vi satte oss ned i båten